Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Elias Canetti: Den räddade tungan, Människans provins, anmälda av Ragnar Strömbeg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Det uppriktiga och oförsonliga hatet mot döden som
mänskligt villkor, ett hat vars rötter Den räddade tungan
blottlägger, bryter fram gång på gång:
Och vilken är djurens arvsynd? Varför ska djuren lida
döden? Den vidrigaste av alla meningar: någon har
dött ”i rättan tid”.
Men också detta oacceptabla helvete har nyanser, kretsar
- den död Canetti inte bara avskyr utan också bekämpar
är massdöden, kriget och han gör den bländande enkla
iakttagelsen att det inte är kulan utan uniformen som
är det dödsbringande vapnet. Det är inte någon vulgär,
politiserad individualism som finner en förespråkare i
Människans provins. Nej, det är svårt att tänka sig en
mer balanserad och social röst än Canettis. Den är
rösten hos en som noggrant bokfört tillhörighetens
och utanförståendets för- och nackdelar. Han är luttrad.
*
De olika språk som man borde ha: ett för sin mor och
som man sedan inte talar mer: ett, som man bara läser
och som man aldrig vågar skriva; ett för böner och
som man inte förstår ett enda ord av; ett för räkning,
och allt som har med pengar att göra hör dit; ett på
vilket man skriver (men inga brev); ett för resor, och
på det språket kan man också skriva sina brev.
Så lyder en av de centrala teserna i Människans provins
och med den i minnet kan man ta sig an det
självbio-fiska mästerverket Den räddade tungan.
Elias Canettis tidigaste minne är höljt i rött, rött som
blodet, som tungan han räddade genom att tiga. Han
är två år, barnflickans fästman hotar att skära av Elias
tunga om han skvallrar för sin fruktade mor om deras
möten. Han teg, behöll tungan och fick snart mer bruk
för den än vad de flesta får. Familjen Canetti växte upp
i de spansktalande judarnas, spaniolernas, kvarter i den
lilla bulgariska staden Ruse vid Donau. På andra
stranden ligger Rumänien. Vidare bodde där greker, albaner,
turkar, armenier, ryssar. Canettis mor, den lidelsefulla
och dominanta (milt uttryckt) kvinna som kom att
utgöra Elias intellektuella och språkliga universum under
barndomen och ungdomen, talade spanska. Hennes
bördsstolthet gör att Elias till en början inte identifierar
sig med andra judar än just spaniolema. När han, under
åren i Wien efter faderns död, kommer hem och
berättar för sin mor om att folk på gatan ropar ”judesvin”
efter honom och en skolkamrat, en österrikisk jude,
viftar modern bort det och kan inte för sitt liv tro att
invektiven är riktade mot Elias - en Canetti, en spaniol!
Föräldrarna har ett hemligt språk, som Elias härmar
utan att förstå. De talar tyska och detta är förälskelsens
språk för den lille tjuvlyssnaren.
Minnesbokens första del utspelas alltså i Ruse, men
hågkomsterna har nedtecknats på tyska. Därav den
svalka som ger form och distans åt skildringen av det
brusande, färggranna livet med zigenarna som kommer
varje helg och äter av den överdådiga, framdukade
maten, med den praktfulle farfadern - patriarken som
aldrig finner sig i nederlaget inför Elias mor och som
uttalar en högtidlig förbannelse över sonen när denne tar
med familjen till Manchester - och med myllret av
gestalter, scener som hämtade ur en orientalisk saga.
1911 lämnar Canettis Bulgarien och fadern dör plötsligt
i ett slaganfall. Faderns porträtt är ljust, som tecknat
med pastellkritor. Hans död är den yttersta och
ofrånkomliga roten till Canettis hat mot döden, den stora
gemensamma fienden. Modern, liksom farfadern, blir
mer än sörjande, de tyngs av skuld och fortsätter att
anklaga sig själva och varandra för den kärnfriske unge
mannens död. Stolta, praktfulla människor som strider
till och med om rätten till minnet av en älskad död.
Där - med Elias som håller tillbaka modern när hon
varje natt rusar fram till fönstret, vild av sorg och
själväckel - slutar Elias barndom och där börjar hans
ungdom. Ty nu är de hänvisade till varandra, den
brådmogne sonen och den hänsynslösa, blodfulla modern.
Elias blir sin mors elev och svartsjuke väktare: hon läser
högt för honom ur Shakespeare och Dickens, han hotar
med att kasta sig ut genom fönstret när två av hennes
kvinnliga släktingar försöker, utan framgång, att övertala
henne till ett andra äktenskap. Hon tar med sig barnen
(tre söner, Elias den äldste) till Wien och modern
inympar i sonen sitt hat till kriget.
Den viktigaste scenen från denna skildring av Wien
är när en folkmassa vid krigsutbrottet sjunger
kejsar-hymnen och de båda pojkarna Canetti faller in på
”fiendespråket” engelska. Modern avvärjer
misshandeln, men där, outplånligt, finns det som så
småningom ska bli Förbländningen och Masse und Macht.
Förhållandet till modem är så lidelsefullt och så
passionerad är den ömsesidiga svartsjukan att några
stunder av lugn vila i kärleken mellan mor och son
knappast kan existera. Både Elias och modern vet vad som
sårar den andra mest och ingen av dem tvekar att sätta
in stötarna just där. Naturligtvis är det modem som är
den ”mest skyldiga” - hennes eget celibat överför hon
på sonen i form av ett tabu som håller Elias i ett
tillstånd av ovetande oskuld som skiljer honom från
jämnåriga kamrater i lika hög grad som hans brådmognad
och bildning.
De flyttar - snarare än flyr - undan kriget, till Zürich.
I en intensiv scen möter Elias på ett kafé ingen mindre
än Lenin. Mötet kan ha varat kanske fem minuter men
den dynamiske skallige mannen gör en häftig rörelse
som, tillsammans med moderns uppmaning att lägga
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0047.html
