Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elias Canetti: Den räddade tungan, Människans provins, anmälda av Ragnar Strömbeg - Bo Carpelan: Jag minns att jag drömde, anmäld av Lars Nygren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Lenin på minnet eftersom han är en av dem som kan
göra slut på kriget, bränner in bilden i Elias
medvetande. Den första tiden i Zürich bor de på
Scheucher-strasse och flyttar sedan till ett pensionat. Modern reser
tillbaka till Wien och till Tyskland. Elias hinner växa
ifrån modern en aning och när hon återvänder för att
ta honom med sig till Tyskland, ”till det verkliga livet”,
från den böckernas och mamsellernas skenvärld hon
själv placerat honom i, stretar Elias emot. Men förgäves
han måste följa med och bli en ”riktig” människa. Han
måste se, inte bara läsa om, lidandet:
De enda fullkomligt lyckliga år jag fått uppleva,
paradiset i Zürich, var till ända. Kanske skulle jag ha
fortsatt att vara lycklig om hon inte ryckt bort mig
därifrån. Men det är sant att jag fick erfara andra saker
än dem jag visste om från paradiset. Det är sant att
jag, liksom den första människan, inte blev människa
förrän jag drivits ut ur paradiset [av samma skapare
som placerat honom där!].
Så slutar Den räddade tungan. Utgivningen av den är
en viktig händelse, inte bara och inte ens främst,
litterärt. För Elias Canettis självbiografi har psykologiska
och moraliska kvaliteter som, så långt mina referenser
räcker, saknar motstycken i samtida svensk litteratur.
Nu väntar jag, otåligt, på en översättning av i första
hand Masse und Macht, därefter gärna ytterligare en
volym aforistik och essäistik. Canettis prosakonst har
en tankehalt och en skönhet som man får gå till de
största av de europeiska mästarna för att finna en
motsvarighet till: han avskyr världen men är besatt av den,
som Kafka; han behandlar språket med en vördnad som
aldrig utesluter infallet, experimentet - stundtals är
stilen så lätt och så hård som hos Flaubert.
Till sist: under en paus i läsningen av Människans
provins föll min blick på en bok av en annan moralist
och stilist jag beundrar, ohöljt och ogenerat (genialiteten
existerar, hur otidsenligt det påståendet än är) -
nämligen Gunnar Björling. I den volymen har jag strukit
under följande, vilket får bli avslutningen på min
lovsång:
Den rena dikt
är pliktens liv
och tankens återhållsamhet
och de vilda perspektiven
Ragnar Strömberg
Carpelans drömbok
BO CARPELAN Jag minns att jag drömde.
Prosa. Bonniers 1979.
Bo Carpelan är en produktiv författare. Förutom nio
diktsamligar, prisbelönta ungdomsböcker, romaner,
noveller, en lite vemodig thriller från sekelskiftet och
åtskillig litteraturkritik i Hufvudstadsbladet har han
också hunnit med en späckad doktorsavhandling om
Gunnar Björlings diktning 1922-1933.
Även om Carpelan publicerat sig i ett brett urval
genrer så ger en orientering i hans författarskap ändå ett
smalt intryck. Motiv och stämningar går igen i hans
böcker. Det innebär ingen värdering att konstatera den
saken. Han har själv skrivit Europas kortaste och mest
öppna poetik. Och den är han helt enkelt trogen:
Inget tak
inga väggar
Det noga
uppmätta golvet
Det noga uppmätta golvet är hans domän: bakgrunden,
förutsättningarna, basen, livsplatsen. Carpelans diktarröst
är lågmäld, han utvinner ögonblick av poetisk tillförsikt,
livstillförsikt, ur en värld av osäkerhet och rädsla. Det
finns något av gammal vis kines över honom. Liv och
död, ljus och mörker förutsätter varandra. Att leva är
att befinna sig mitt i denna motsättning, tycks han mena.
På ytan kan det se ut som resignation. Men Carpelan är
ingen trött estet. Att acceptera villkoren är inte
detsamma som att resignera inför dem. Trivialt kanske, men det
tål att upprepas.
Carpelan besvarar inte världens brutalitet med
brutalitet. I hans dikt samlas ljuset kring begrepp som
förståelse, kamratskap, omsorg. Hans samtidsengagemang
är den lyssnandes, inte den agiterandes:
Hör
i tystnaden
det finns ingen tystnad;
naglarna,
muren
”Den dikten är det närmaste jag kan komma vad man
kallar engagerad dikt. Pekpinnar grönskar sällan - och å
andra sidan är all bra dikt engagerad i livets och
människans sak. Själva beskrivningen måste i sin inneboende
intensitet vara budskap nog; vad övrigt är är pamflett,
journalistik, predikan.” Det deklarerar Carpelan i den
litterärt självbiografiska essän ”Lyriskt mellanbokslut”
{Horisont nr 2, 1979). Han ger där också prov på ett
annat drag i författarskapet: humorn, inte minst den
självkritiska humorn.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
