Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bo Carpelan: Jag minns att jag drömde, anmäld av Lars Nygren - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Jag minns att jag drömde heter Carpelans senaste bok.
Det rör sig om prosa, egenartade drömspel som
genremässigt rör sig mellan prosalyrik och kortnovell. Det är
inte litteratur att sträckläsa. Dessa subtila prosor intages
med fördel i små doser vid sänggåendet.
I avhandlingen om Björling talar Carpelan om dennes
känslighet för ljus, ljusets spel. Men han tillägger att
denna sensibilitet karaktäriserar finländsk naturdikt
överhuvud taget. Iakttagelsen gäller i hög grad också Carpelans
prosa. (Och detta redan på det visuella planet. Det är
en typografiskt gles sättning med ovanligt mycket ljus
mellan orden). I den centrala drömmen - texten
”Vattenfåglarnas värld” framställs ljuset med många
paradoxala effekter som själva språket, det andligas mönster,
förståelsens både sinnebild och verklighet. Det är både
en inre och yttre men konkret angelägenhet. ”Ljuset
finns där jag lever och flyger”, säger vattenfågeln.
”Själva vår flykt alstrar ljusrörelser. När vi vilar samlar vi
tystnad.”
För varje ny omläsning av ”Vattenfåglarnas värld”
växer stycket. Först läste jag det som en symbol för
diktaren och diktandet. Enkelt. Men det är ingen enkel
allegori. Den är inte uttänkt i den meningen att det
symboliska kan översättas tillbaka till en handfast
verklighet: det betyder det, och det betyder det. Istället är
det en text som är förtrollande. Jo. Det är den. På
samma sätt som vissa bilder av Magritte. Det symboliska blir
verkligt. Verkligheten blir en symbol. I vattnets medium
modellerar Carpelan ljus ur ljus. Mörkret är naturligtvis
närvarande på de stora djupen - eller ”höga djupen”
som vattenfåglarna föredrar att kalla dem. Hur det går
till vet jag inte riktigt, men varje gång jag läser
följande mening känner jag ett stråk av lycka sprida sig från
mellangärdet: ”Jag minns dagen när ljusets mönster som
vi skapat förstods av den sällsynta grupp av vattenekar
som i en skog av reflexer stod framför oss, talade till oss,
bjöd oss välkomna.”
Som titeln på boken anger är den här ”drömboken”
långt från surrealisternas automatiska skrift, den där
[-rakt-upp-ur-drömmen-och-det-undermedvetna-direkt-ner-på-papperet-estetiken.-]
{+rakt-upp-ur-drömmen-och-det-undermedvetna-direkt-ner-
på-papperet-estetiken.+} Man minns i presens. Men det
man minns, drömmarna, liksom själva processen att
drömma, är för medvetandet förfluten tid. När man
drömmer på riktigt, menar Carpelan, då är det skapande
minnet urkopplat: ”Pojken står inte längre i fönstret, han
sover och minns inte att han drömmer, han drömmer
verkligen.”
De fyrtioåtta prosatexterna är sins emellan olika.
Många börjar med orden ”Jag minns att jag drömde”
som ett slags ”Det var en gång”. En börjar rentav: ”Jag
minns att jag drömde att jag vaknade”! Det noga
redovisade avståndet mellan berättare och det berättade,
drömmaren och det drömda, kan någon gång verka
litterärt förtunnande: Formuleringar som ”det förefaller
som om” det och det hände. Men kanske de ska stå som
en sorts realistisk kontrast till texter som går rätt på,
börjar mitt i fantasin: ”Jag är en spader tvåa. Egentligen
är jag ett äss, men min elake tvillingbror tvingar mig
ned mot en kant, och där står vi och stirrar på varandra.
Allt på ett kort, kan man säga.” Det underfundiga
stycket är ingen dröm alls utan ett hugskott som på en och
en halv sida utvecklas till en tät och betydelseladdad
verklighet: individens tvetydighet och fåfänga, ett öde.
Överföringen sker alldeles oansträngt.
Överhuvudtaget rör sig Carpelan obehindrat mellan
dröm och verklighet, mellan åldrar och tider, små och
stora perspektiv. Han är ett litet bam och en gubbe.
Hans drömmar kan vara fantastiska pastischer på gamla
ryska romaner. Den annars vanliga frustrerade
seuxal-drömmen är däremot inget inslag i hans drömfris.
(Hustrun framträder ofta, men inte i en erotisk roll utan
som kamrat, livskamrat). När det som i ”Lägret”
handlar om mänsklig bestialitet är verkligheten värre än
någon mardröm. Här går en tydlig gräns.
Lägerverkligheten får inte bortförklaras och förträngas till ”en ond
dröm”. Carpelan har stått vid taggtråden. Han vittnar.
Det stycket både börjar och slutar: ”Jag har inte drömt
det. jag får inte glömma det”.
Lars Nygren
I nästa BLM-nummer (2/80)
• Enkäten ”Ut i 8o-talet” fortsätter med inlägg av Anders Ehnmark, Artur
Lundkvist, Anna Maria Narti och flera andra.
• Några tidigare otryckta dikter av Harry Martinson publiceras.
• Ny diktsvit av Lars Norén, ”In tendere”, med tolkningar av några kritiker.
• Lars Gustafsson skriver om Linné, Freud och slumpens spel.
• ”Sullas död” - ur en kommande roman av Göran Hägg.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
