Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Delblanc. Stormhatten. Tre Strindbergsstudier; Olof Lagercrantz: August Strindberg, anmälda av Ulf Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Strindberg, Micawber, och
Lagercrantz
SVEN DELBLANC Stormhatten. Tre
Strindbergs-studier.
Alba 1979.
OLOF LAGERCRANTZ August Strindberg.
Wahlström & Widstrand 1979.
I Dickens’ roman David Copperfield finns det en rolig
figur som heter Micawber. I ena ögonblicket skriver
han patetiska avskedsbrev där allt är slut och bara en
kula för pannan återstår. I det andra ser man honom
muntert visslande putsa sina skor, full av optimistiska
planer och uppslag. Det var inte så farligt som man
kunde tro av brevet. Det var en överdrift eller ett
uttryck för en tillfällig sinnesstämning - en ”dikt” om man
så vill. Mönstret upprepas ideligen och Micawber med
sina högstämda formuleringar och ständiga växlingar
mellan nattsvart pessimism och ljusblå optimism blir
en oförglömlig komisk gestalt.
Alla är vi väl lite släkt med Mr Micawber. Men vem
kunde ana att en av hans närmaste släktingar i Sverige
var författaren August Strindberg, socialisten,
anarkisten, titanen och Jakobsbrottaren? Släktskapen framgår
emellertid klart av Olof Lagercrantz’ stimulerande och
roliga Strindbergsbiografi - den första sedan Erik Hedéns
på 1920-talet.
Också Strindberg skrev nämligen ständigt dramatiska
larmrapporter om elände och misär, giftflaskor och
laddade revolvrar - för att i nästa ögonblick hugga in på en
saftig biffstek i glada vänners lag, full av muntra infall
och optimistiska framtidsplaner. Strindberg hade inte
bara Micawbers benägenhet att ideligen se allting i svart;
han hade också samma tendens att se laxar sprattla i
håven bara han skymtade ett vatten, som Lagercrantz
uttrycker det.
Lagercrantz ger mängder av exempel på Strindbergs
verklighetsförvandlingar och lynnesväxlingar. Låt oss till
exempel se hur Strindberg uppträdde år 1891. I mars
skrev han till Birger Mömer att sängtäcket snart skulle
tas ifrån honom och lät vännen förstå att han levde
uteslutande på gröt, strömming och sill. Han fruktar att
dela Axel Borgs öde (hjälten i romanen I havsbandet)
och skriver månad efter månad om sitt förestående
självmord.
I själva verket fick han bara till frukost ”smör, bröd,
ost, renstek, 4 kokta ägg, mjölk och kaffe och skorpor”
och levde då han skrev självmordsbreven ett uppsluppet
sällskapsliv med sprit, erotik och stimulerande samtal
tillsammans med konstnärer som Richard Bergh, Anders
Zorn och Robert Thegerström. Dan efter ”ett av de
vanliga larmbreven” skriver han och berömmer sin nya
frack, finner kostymen sitta ”charmant” och ger
skräddaren order att sy också en redingote. Men den ska sys
efter franskt mode, inte efter tyskt, för Strindberg har
planer på att åka till Paris!
Kort därefter får kusinen Gotthard ett nytt larmbrev.
Strindberg meddelar att han står i begrepp att ta sitt
liv och ber kusinen tala om för barnen att deras far
”aldrig övergav dem”. ”Säg dem”, fortsatte han, ”att den
tio-årstid jag levde, det är: hade inkomster, försakade
jag och arbetade för dem, försakade vackra kläder, nöjen
i vanlig mening, höll på att ruinera min talang genom
överproduktion - och när jag icke ägde mer, kastades jag
bort.” Brevet är helt i Micawbers anda. Bara fracken
kostade 150 kr och bamen fick vid denna tid inte ett öre
i underhåll.
Lagercrantz associerar inte själv till Micawber,
egendomligt nog; hans bok är annars full av associationer till
andra författare och deras verk. Men han ser klart det
komiska i Strindbergs manipulationer med sanningen och
hans snabba kast mellan olika roller. Strindberg
behand-lars med ironi och distans - men också med sympati och
förståelse. Lagercrantz bemödar sig om att vara objektiv.
Han framhäver inte bara Strindbergs hänsynslöshet och
förljugenhet utan också hans förmåga till vänskap och
hans benägenhet att gå till rätta med sig själv då man
minst väntar det. Lagercrantz visar att inte bara Zackris
i Svarta fanor utan också modem i Pelikanen och Schilf
i Hjärnornas kamp bär drag av Strindberg själv. Det är
fint iakttaget.
Strindberg blir därför i Lagercrantz’ framställning inte
bara löjlig utan också tragisk. Lagercrantz framhäver att
Strindbergs vana att som en vampyr ”suga sina vänners,
sina närmastes, sitt eget blod” gör honom ensam, utstött
och skuldbelastad. Han citerar Strindbergs berömda
brev från år 1887 där han säger att hans liv ”genom
mycken diktning” blivit ett ”skuggliv”:
Jag vet inte om Fadren är en dikt eller om mitt liv
varit det; men det tyckes mig som om detta i ett givet
snart stundande ögonblick skulle komma att gå upp för
mig, och då ramlar jag ihop antingen i vansinne med
samvetskval eller i självmord.
Också detta brev är nog delvis en ”larmrapport” och en
”dikt”, men säkert rymmer det, som Lagercrantz menar,
en kärna av sanning. Strindberg var inte bara en
Micawber. Han var också en Herakles som långsamt
förbrändes av den diktandets Nessusmantel som han begåvats
med - och som han allt villigare iklädde sig.
Lagercrantz bok är full av skarpsinniga psykologiska
iakttagelser och tolkningar - också av litterära verk. Men
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
