Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Dea Trier Mørch: Kastanjeallén, anmäld av Carl Erland Andersson - Bo Sköld: En mördares memoarer, anmäld av Sverker Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
ser och upplever. Morföräldrarna är två verkliga
personligheter. Morfadern är en lite tankspridd och
ängslig person som känslomässigt gärna håller på sig och med
en blandning av förvirring och fasa ser hur mormodern
sorglöst och charmfullt bryter mot goda regler och god
smak. Mormodern är närmast ett slags stillsam rebell,
med barnasinnet kvar som man brukar säga. Hon målar
tavlor och är väl mer eller mindre övertygad om sin
egen storhet som konstnär, problemet är att övertyga
också andra. Huset och trädgården är fulla av ting,
bilder och äventyr. Barnen lever under så stor frihet som
bara möjligt. Nog försöker morfadern ibland framhålla
vikten av att ungarna också lär sig någonting, inte bara
leker. Men mormodern fnyser. Tids nog kommer
allvaret, menar hon.
Det är en vacker skildring, vardaglig, fantasifull,
charmig. Ja, riktigt (nu kommer ordet!) idyllisk!
Det är alltså ganska lätt att avfärda Kastanjeallén
som en allmänt tjusig bagatell. För var i den här
skildringen finns samhället, var finns de stora livsfrågorna,
de ofrånkomliga konflikterna? Så kan man fråga.
Allmänt sett kan man väl säga att konsten och litteraturen
blir väsentligast då den skildrar och ger bilder åt just
konflikterna, problemställningarna. Sen är det också
så att det troligtvis är betydligt svårare att beskriva
lyckan och tryggheten än det är att beskriva olyckan
och otryggheten. Om lyckoskildringen inte får spela mot
en mörkare botten blir den lätt till en oaptitlig, sliskig
bakelse. Men Kastanjeallén är ingen sådan bakelse. Ty
under tryggheten finns det ett farligt djup.
Tryggheten är spröd och bräcklig. Mörkret, ångesten
och konflikterna spelar hela tiden som en sugande ton
under den lugna texten. Just därför får idyllen ett
alldeles oerhört varmt ljus över sig.
Barnens pappa är inte närvarande. Han har
tuberkulos. Han dör i slutet. Modem har skuldkänslor över att
hon ofta tvingas lämna barnen till morföräldrarna. Sent
en kväll ligger Maja vaken och lyssnar till ett samtal
mellan sin mamma och sin mormor:
— Ibland tycker jag, att jag fått för många barn,
viskar mamma. Tre är för mycket. Jag klarar ju inte
alls upp det!
— Nej, nu får du allt ge dig, säger mormor
eftertryckligt. Vi skulle verkligen inte kunna vara utan ett
enda av dom små liven. Och Nils har ju varit på Vejle
Fjord ända sen Malthe föddes. Du har fått lov att
klara av alltihop själv. Det är då sannerligen en stor
belastning. Det är väl inte så konstigt, att du ibland
tycker det blir för mycket.
Mamma torkar sig om näsan.
Majas kudde är fuktig. Hon måste vända på den,
så att den torra sidan kommer uppåt.
— Jamen, du har ju själv klarat åtta barn, utbrister
mamma plötsligt med ilsken röst. Det har du minsann!
Och så kan jag inte klara tre en gång!
Tekopparna klirrar.
56
Vem har inte legat vaken som barn och ofrivilligt fått
lyssna på sådana här och liknande samtal? Känt hotet
från det som kanske äger den fruktansvärda makten att
krossa allt man vill ha helt?
Och kanske är det också därför som Mørchs språk
får något besvärjande över sig. Miljön, människorna
och tingen beskrivs noggrant och ofta i detalj. Poesin är
saklig, vad som gäller är beskrivningen av en värld, en
liten värld, beskrivningen av det sköna, goda och riktiga
som om rädslan redan fanns där: detta kan när som helst
brytas upp, krossas, försvinna och ersättas av ångest och
mörker.
Själva språket är så att säga fullt medvetet om att
det som besvärjs är oerhört skört och därför måste
besvärjas ytterligare.
Kanstanjeallén är en fin roman. Den ger stilla glädje,
värme. Mitt i det mörker som kryper in från kanterna.
Carl Erland Andersson
När fantasin dödas föds en mördare
BO SKÖLD En mördares memoarer. Roman.
Bonniers 1980.
Sanningar vi får treva oss fram till och själva slutligen
slå fast brukar få en självklar stabilitet. Det som
försäkras och bedyras oss i många upprepningar väcker
däremot misstankar och granskningslust. När sanningen
om Joel, huvudpersonen i Bo Skölds romandebut, spikas
in med ett envetet hamrande blir man alltmer
intresserad av motfrågor. Verklig övertygelse vill bara växa
fram i ett samspel mellan påstående och tvivel,
bekräftelse och prövning. I En mördares memoarer pekar
berättelsen åt ett och samma håll: Joel är en man som
skadades i sin barn- och ungdom och som därmed har
en ohjälplig frusenhet inombords. Detta låser honom
intill döddagar i meningslöshet och kyla, ja i ett kalkylerat
hat och våld.
Jag tror nu inte att denna ensidighet behöver vara
en brist i Skölds roman. Men jag är övertygad om att
hans egentliga ämne - om hur det öppna barnet stukas
och hur ett socialistfrö blir en fascistisk missväxt - skulle
kunna räcka ett gott stycke till. Romanen känns som en
mycket medveten och väl avvägd del. Och jag skulle
se fram emot en fortsättning i någon form. Berättelsen
som Joel nu ensam får föra fram skulle kunna utvidgas
åt många häll: vad skulle hända om någon på allvar
tränger sig på och når innanför denna fasad av kyla,
svetsad med så glödgad längtan? Och hur ser
människorna i hans närhet egentligen ut, vilka nyanser
uppfattar de ur sina perspektiv? Varför blev t ex romanens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
