Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bo Sköld: En mördares memoarer, anmäld av Sverker Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
förbiskymtande hustru en gång förälskad i denne man?
Och kan vi, egentligen, så här slutgiltigt definiera en
människa?
Ja, frågorna, och nyfikenheten, väcks i denna bok.
Bo Sköld har gjort en sen men säker romandebut
(bakom sig har han en rad skådespel, några tillsammans
med Max Lundgren). Temat kan sägas vara våldet,
mordet, som svar på kränkningar och kärlekslöshet - och
av recensionsreferat att döma återfinns det också
i ett par andra nya romaner. Eva Dahlbecks
Maktspråket och Barbro Gummerus Härliga tider. Det är
också möjligt att associera till Sandemoses Varulven, för
att nu ta till en storslagen jämförelse.
Tydligt är att Bo Sköld, i sitt anspråkslösare format,
är hantverksskicklig och kan konsten att berätta sceniskt;
karakteriseringarna är aforistiskt knappa och dialogernas
spänning och innebörd går fram utan prosapratiga
förklaringar. Formellt är romanen en sorts anteckningar,
som Joel fördriver tiden med. Man kan fråga sig vad
som får en stelnad och djupt sluten person att överhuvud
taget meddela sig, och då med denna pregnans och med
en berättarglädje som visserligen är tuktad men ändå
fullt förnimbar som röst genom texten. Författaren har
sett denna paradox och lagt in några rader där
huvudpersonen får fundera över saken. Joel, som i sitt vuxna
liv haft framgång som illusionslös förlagsman i
under-hållningsbranschen, noterar att han i sitt eget skrivande
har en betänklig iver. Men: ”Jag vill inte hålla något
försvarstal. Jag är inte längre intresserad av om
människorna anser att jag har rätt eller fel.” Just sådana
envisa försäkringar är en bra metod att framkalla
intresserade misstankar om att personerna och sammanhangen
gömmer fler bottnar.
Och däri påminner Sköld om Per Gunnar Evander,
som ju framgångsrikt tecknat många djupfrysta män,
förgäves bultande på dörren in till pappa. Också i själva
språktemperaturen finns en evandersk klang av
behärskad bitterhet och kall lust för uppgörelser. Däremot
laborerar inte Sköld med de mystifikationsgrepp som
Evander ofta prövat. I stället bygger han upp en intrig
i mer traditionell deckarstil, vilket onekligen ger en
fungerande ytspänning. Bo Sköld är intresserad av att
skriva böcker som blir färdiglästa, tycks det. För egen
del skulle jag ändå gärna ha sett ramkonstruktionen,
intrigen, ännu mer underordnad tematiken än den nu
är. Det är som om mordhistorien tvingar fram en ibland
onödigt fragmentarisk stil, åtminstone i romanens senare
vuxenskildring.
Men i bamdomsbetraktelsen har boken en säregen
intensitet. Joel är bara fem år när fadem dör,
efterlämnande en socialistisk storvulenhet och ett
mindervärdes-komplex hos pojken. Faderns frånvaro tycks sedan bli
en tomhet som vrids över till modershat, ja till köns-
äckel och en avsky för kvinnor överhuvud taget, i varje
fall till att bli beroende av dem och deras vissnande.
Modem, som tecknas i situationer av lysande tragikomik,
är också hon en svärmare för socialismen, men i hjärtat
en småborgare (påstår den vuxne sonen) och en äkta
Oblomov: ”Hon drömde och var förolämpad på
verkligheten och tänkte oprecisa tankar och läste engelska
romaner.” Joel håller fast vid den socialistiska
övertygelsen - som nedärvd besvärjelse, inte som handlingsväg
-hur långt upp, eller djupt ner, han än når på sin
privatkapitalistiska bana. Däremot avskyr han modems alla
övriga drag, t ex hennes brist på logisk exakthet. För
Joels människotyp är det nödvändigt att hålla fast vid
en ekvation som gör bepansringar konsekventa och
moraliskt intakta. En människa som tillåter sig inkonsekvens
behöver ju däremot inte framsläpa sitt liv i enbart
olycka eller styrande hämndlust. Hon kan leva i nådens
och livets glömskeskikt, mitt i sina motsägelser, i
förvirrad glädje eller oavslutad sorg. Förstelnad och
vålds-fixerad blir hon i varje fall inte!
I romanen visas hur Joel en gång befann sig på
tröskeln till en varmare identitet - men hur skuld- och
pliktmoralismen bit för bit drar åt snaran. Alla måste andas
i samma flämtande takt. När Joel som bam fantiserar
och börjar få kontakt med en egen berättarlust bemöts
han av ett sursnålt hembiträde som gör lögn och
samvetsagg av glädjen. Och pojken får en mani att vara
exakt, han fyller sina skoluppsatser med ängsliga
preciseringar: ”Ett delvis rött hus med vita knutar.” En
nervös hederlighet på ytan och ett hål inuti, det är
resultatet och det har avgörande betydelse, ty när fantasin
snöps dör det mänskliga. Så resonerar i varje fall den
vuxne Joel. Det är bara via fantasin, och därmed
inlevelseförmågan, som vi har ett värde utöver det
djuriska. I den mån vi är fantasiberövade är vi bara
hudkroppar, celler och atomer som allt annat. Och, här
kommer nästa tankesprång, att ha ihjäl den som snöper
och stäcker växande människor är inte mer orätt än
annan slakt. För denna grumliga biologism pläderar
bokens huvudperson med förgrämdhet och farlig
överhettning.
Joels mördarmemoarer uppfordrar till svar om inte
återfinns i romanen. De möjligheter, trasigheter och
självsprickor som kan rymmas bakom det hudnära
Joel-porträttet får man, åtminstone tills Bo Skölds nästa
roman, söka efter på annat håll. Å andra sidan har ju
alltid den läsvärda litteraturen sitt faktiska liv utanför
bokpärmarna.
Sverker Tirén
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
