Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eva Ström: Steinkind, anmäld av Otto Mannheimer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Mellan Eros och Tanatos
EVA STRÖM Steinkind.
Dikter. Alba 1979.
”Eva Ström skildrar sin poesi i form av en dialog mellan
två hjärnhalvor - och man kan säga att poeterna under
70-talet profiterat mycket mer på den högra hjärnhalvan
än vad som var vanligt under det föregående decenniet.”
Sagt av Gunnar Harding i Expressen (79-12-02).
Det stämmer särskilt väl på Eva Ströms egna dikter.
Debutsamlingen Den brinnande zeppelinaren var från
början ett försök att pejla det omedvetnas djup, dessa
förborgade världar av suggestiva drottningar och
prinsar, egendomliga hybrider av unga kvinnor och urtida
jätteödlor, drömmar om ”urskogar på Ceylon eller
Amazonas” eller ett ”jag” som långsamt ”stelnar till ett
tecken / det allra första i ett helt nytt alfabet.”
I Steinkind har denna pejling fortsatt, samtidigt som
en ny och snabbare, ja närmast febril andhämtning ersatt
debutbokens stadigare puls, och de mytologiska figurerna
fått bilda grundval för mer sammanhållna partier eller,
om man så vill, ett slags sagoartade sviter.
Pejla det omedvetnas djup... Men hur? Och vad
vill hon ha sagt? Naturligtvis föreligger det en allmän
risk för att det sena sjuttitalets öppningar inåt, dess
intresse för legender, historia och exotism, skall stelna i en
ny form av dogmatik, ett slags spegelbild av det tidiga
sjuttitalets låsningar i en starkt politiserande
vardagsrealism. En dogmatik där det mytiska förlorar sin
förbindelse med den ”smutsiga” vardagen, där fantasin
lösgör sig som ett luftskepp med ett slutet inre fyllt av
själv-reflekterande speglar.
Det är i detta sammanhang skönt att kunna konstatera
att om Eva Ström i en mening privilegierar sin högra
hjärnhalva - själv talar hon om en ”inandningslyrik som
snappar efter luft inför upplevelsen när den ännu finns
där färsk och glänsande” - så ingår det en god portion
cerebral vänsterhalva i de färdiga dikterna. Hennes
sagovärld tycks ständigt perforeras av ett modernt tänkandes
kyligt psykoanalytiska skalpeller. Och en av hennes
länkar till det existerande samhället går via något man
skulle kunna kalla för den ”medicinska metaforen”: i
hennes dikter förekommer ett flitigt bruk av främmande
medicinska termer, sjukhusinteriörer, intensiwårdsdropp,
överhuvud ett frammanande av den ogästvänliga värld
av kuslig antiseptisk precision som man utan alltför stor
ansträngning skulle kunna uppfatta som en privilegierad
symbol för ett samhälle som i allt högre grad håller på
att förvandlas till klinik.
Det är i varje fall med stark målmedvetenhet och
konsekvens Eva Ström ”omfunktionerar” våra välkända
gamla myter och legender. Framför allt ägnar hon sig
åt att överlagra vår barndoms jungfruliga sagovärld med
nya och allt annat än idylliska betydelser. Hennes
grod-prinsessor, tömrosor och snövit-figurer bevarar
visserligen en egenartad och ren skönhet. Hör exempelvis på
Snövit i den vackra dikten ”Solo per il cembalo”:
korallerna blommar, orkidéerna sjunger
jag är den vidöppnaste orkidéen, den mest sjungande
den mörkaste lila
och omkring mig är havet stilla, stilla
men hon är samtidigt som plockad ur en freudiansk
exempelsamling på dödsdrift och sadomasochism. Med
ett slags ljudlös och obeveklig åtrå drömmer hon om en
värld fri från de driftlivets nålar som ständigt sticker
hål på tunna blodröda väggar:
pärlan av blod, nålen jag stack mig på
som snö är mina önskningar,
växer i mig som snö,
växer i mig, mitt vita barn
mitt barn som jag föder en dag
syr och broderar jag
och fantiserar hon om kärleken ser hon sig underkastad
en sagoprins som av kungen fått till uppgift att
utplåna hennes ursprung, utplåna henne,
utplåna hennes uppväxt, utplåna blodsdroppen som
föll i snön,
utplåna hennes döda mor, hennes döda styvmor,
hennes frånvarande fader
utplåna hennes namn
Denna upptagenhet eller snarare besatthet av att
gestalta ett slags kvinnlig dödsdrift, ofta ställd i kontrast mot
Mannen som en ointaglig och förkrossande mastodont,
återfinner man överallt i Ströms dikter, inte bara i
hennes ”sagopoesi”. Det är en hållning man känner igen från
en storslagen - och suicidal - poet som Sylvia Plath,
vars ande utan tvivel svävar över mycket i Eva Ströms
diktning; och liksom hos Plath lever dikterna i Steinkind
i en stark spänning mellan självutplåningen som enda
utväg och ett djupt liggande men mäktigt vibrerande
raseri.
För parallellt med den skräckfyllda dragningen till
det utslätade leendets ”balsam” eller den heltäckande
glömska snön finns ett bejakande av motsatsen: smutsen,
lytet, det deformerade och fula. Hos en av sagofigurerna,
grodprinsessan, är detta tydligt, och än klarare är det i
den strömska versionen av snövitsagans dvärg. Denne
står här långt ifrån den gängse psykoanalytiska
tolkningen som i honom ser ett uttryck för den lilla människan,
den ängsliga kamrersjälen som tvångsmässigt ser till att
alla högar får exakt lika många rättvända stickor. Eva
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
