Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eva Ström: Steinkind, anmäld av Otto Mannheimer - Ina Törngren: Och tigern dansar i solen, anmäld av Eva af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Ströms puckelryggige, harmynte och skelögde dvärg har
fått helt andra dimensioner: han förbereder sig för ett
oerhört utbrytnings försök:
I hemlighet förberedde jag mig inför en stund,
det tillfälligas ankomst
i hemlighet förde jag dessa dramer i huvudet,
det skulle leda fram till en slutpunkt,
det skulle färga sagan med mitt blod, med min gröna
dräkt,
man skulle ha med en huvudperson att göra, inte med
en sjuk hypofys,
Men livsdrömmen, kravet att inte ge upp och duka
under för den leende ”utplåningens balsam”, finns också
hos några av bokens kvinnogestalter. I en av samlingens
finaste dikter, den som fått titeln ”Karin Boye”, har
livskrafterna visserligen reducerats till en växtlighet på
tundran, till ”magraste blommor och gräs”, men de är
trots allt tillräckliga för att diktjaget ska kunna hålla
livsmodet uppe:
blöd igen, värm dig igen
igen
En djupare mildhet och förtröstan finner man dock
endast i ett enda fall - också här ligger det nära till hands
att dra en parallell till Plath - nämligen i vissa dikter
som behandlar barnafödande och moderskap:
jag kunde inte tro att jag fött en son,
jag kunde inte förstå detta hur lätt han var,
eller att han såg så belåten ut,
han ville genast komma till mig, han gnydde
han ville komma till mig och dricka ur mina bröst,
och jag var bara lätthet, jag hade ingen kärna,
ingen tyngd.
I princip skriver dock Eva Ström en oförsonlig, kanske
också ännu oförlöst, dikt. Än så länge har hennes dikter
främst utforskat dödsdriften, denna dragning till en
geologisk, oorganisk och solid förmänsklig värld. Vad
annat är denna upptagenhet av ”steinkind”, detta foster
som dör och förstenas i livmodern, dessa dikter om
bergtagenhet, kindtänder som obevekligt krossar jord och
frön, sjöar som stelnat till sköra och vassa spegelytor
eller dessa vita sjukhussängar med deras rostfritt
glänsande stålkanter?
Det finns något förkrossande i skildringen av denna
ogenomträngliga hårdhet och dikternas egenartade och
mjuka sagoprinsessor får ofta ett vattensjukt och
sump-ängsartat drag i konfrontationen med prinsarnas isande
kristaller. Det finns en oförsonlighet mellan de två
dimensionerna i hennes diktning, en obönhörlighet som
ibland antar formen av en permanent tudelning och
frammanar bilden av en nästan gnostisk klyvnad -
samtidigt som hennes Plath-påverkade retorik ibland väl
motståndslöst rinner fram över sidorna.
Man väntar dock avgjort med spänning på vart en av
våra intelligentaste och mest fängslande yngre poeter ska
hamna när hon företar nästa resa in i det omedvetnas
ekorum.
Otto Mannheimer
Dikter ur marken
INA THÖRNGREN Och tigern dansar i solen.
Diktsamling. Alba 1979.
Ina Thömgren är en naturförbunden diktarinna.
Tryggheten, tvånget i att vara förenad med naturen är
bärande idé i denna hennes andra diktsamling. Hennes stil
och bildvärld är återhållen, gåtfull, rik och plötsligt
självklar och enkel. Hon är hela tiden intensivt
närvarande - i sin kropp och i naturen. Delaktig. Hennes
förhållningssätt uttrycks bäst med ett par rader ur hennes
första diktsamling, Begrava fjärilar:
Det är ur marken
du ska andas
Genom allt det sinnliga, ”jordiga”, mellan alla ord om
bark och frost och blommor, går en sorg eller
uppgivenhet som hålls i schack. Därför finns ofta ett egenartat
motsatsförhållande mellan dikternas innehåll och form.
Formen är distanserad, ibland så mycket att jag inte
förstår meningen, medan innehållet växer, bökar, gnyr, slår
i och håller fast. Ina Thörngrens natur tröstar egentligen
inte. Den återger många gånger känslor av
utanförstående, obeveklighet och död. Men den finns där hela tiden.
Det är det som är dess styrka. I jorden finns kontinuitet.
De enkla bilderna lösgör sig:
Och marken har slagit
hårt
i äpplenas kind
Jag tycker det är en exakt beskrivning av
nödvändigheten att följa sin kropps lagar. Ina Thörngren ger tydliga
uttryck för att mänskan är underordnad naturen. Att vi
ödmjukt och till viss del passivt måste uppfylla dess
mening. När hon ”kryper in” i träd, blommor är det i
den positiva vetskapen om att vara del av ett
sammanhang. Men hon visar också, mycket genom sin distans,
hur civilisationen omformat oss så att vi endast
fragmentariskt kan (tillåter oss?) minnas att vi en gång
hörde till jorden. Längtan tillbaka eller kanske ännu
hellre - framåt, som ändå finns skriver hon om så här:
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
