Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Florin: ”Du måste förändra ditt liv”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Du måste förändra ditt liv”
Hos Aischylos hämnas Orestes mordet på fadern
Agamemnon genom att döda sin mor Klytaimestra
som sänt honom i exil efter att tillsammans med
Aighistos ha dödat Agamemnon och tagit makten i
Argos. Efter dådet jagas Orestes av hämndandar
-errinyerna — men Apollon skyddar Orestes och
sänder honom till Pallas Athena, rättvisans gudinna,
vars friande röst i en rättegång gör Orestes skuldfri.
Norén följer Aischylos nära i sin Orestes men
hämndens drama har i hans version blivit separationens
drama.
Anders Olsson beskriver i en essä — ”Orestes vid
muren” i Mälden mellan stenarna — hur ett
orestes-komplex gör sig gällande på textens nivå i Noréns
författarskap. Han framställer Norén som en
metamorfosernas diktare, vars förvandlingar i stil och
språkhållning kommer av det ständigt förnyade
projektet att i språk förmedla och gestalta
separationens innebörder - en separation från ”modern,
ursprunget, världen”.
Bildflödena i den tidige Noréns Slupor, Encyklopedi
och Schizz är en jaglös och opersonlig poesi, vars
författare som subjekt tycks frånvarande, avskuren.
”Jag ville skriva ett språk”, säger Norén i en
intervju 1969, ”som stod för sig självt, en person som
inte var jag. Jag upplevde starkt de här tillstånden,
de rena katatoniska tillstånden, att inte kunna stiga
upp, att inte röra sig. Den njutningen som fmns i
detta från, så att säga...” Under ett enda år, efter
moderns död och innan han togs in på
mentalsjukhus, kom de tre böckerna till. ”Hela året innan jag
kom in så skrev jag fruktansvärt. Ett helt år av mitt
liv. (––) Jag hade sett min mor på sjukhus, hon
ruttnade bort där i cancer.”
När Norén under 70-talet framträder som
poetiskt subjekt i sin lyrik formuleras separationen och
jaglöshcten som problem. ”När jag reser tillbaka
till min / egen födelse och existens / fmns ingen mor
där / och jag måste föda henne” (Dagbok, 1976). Nu
formuleras också den inneboende och
fundamentala motsägelsen i separationen. Paradoxen blir en
väsensform för Noréns lyrik: ursprunget är
separationen, identitet är identitetslöshet, språk är
språk-löshet, bindning är åtskillnad, rot är rotlöshet.
Samtidigt blir separationen och jaglöshcten ett projekt,
en uppgift. Det gäller att av egen kraft fullborda
separationen, genom att själv välja den, välja
jaglös-heten. ”Ursprunget är förstört / Jag måste bli så
jaglös att jag / kommer nära intill gränsen för min
egentliga födelse” (Dagbok). Här formuleras
existentiellt den radikala ”nedskruvning” som
estetiskt motsvaras av den reducerade och hermetiska
”armodets poesi” vi möter i Order, Murlod och Den
ofullbordade stjärnan i slutet av sjuttiotalet.
Avskapelse, jagtömning, renhet, aska, blir lösenord för en
lyrik som tycks uppstå ur separationens
motsägelsefulla snitt mellan bindning och åtskillnad: en poesi
som inte talar om separationen utan själv är den.
Metamorfosernas diktare, vars förvandlingar
Anders Olsson visar som genererade av separationens
problem, tar ytterligare en ny gestalt som
dramatiker.
III
Jag har ju dessutom gjort Apollon till en sorts
analytiker, alla Apollons svar i stort sett gäller att
Orestes ska söka svaren inom sig själv.
(Dramatens program till Orestes)
ORESTES: (––––––) Modermordet.../Var det rätt
(—)
APOLLON: Jag vet ingenting om dig / - Bara
du vet, bara du kan veta / och
vara rättvis
(Orestes)
Liksom hos Aischylos dödar Orestes i Noréns
version sin mor Klytaimestra. Men det är inte bara
genom själva dådet Orestes kan fullborda
separationen och lösas från dess tvingande kraftfält.
Möjligheten till insikt och förlösning kommer med det
efterföljande mötet med Apollon. Norén för här in en
psykoanalytisk dimension. Orestes’ dialog med
guden antar formen för analysandens dialog med
analytikern som den ställföreträdande Andre, efter den
franske psykoanalytikern Jacques Lacans modell.
Lacan utgår i sin teori från att individen
konstitueras i samspel med andra, och det är den
funktionella - och interioriserade — motparten i detta
samspel som han kallar ”den Andre”. När den
ursprungliga konstituerande interaktionen (med t ex
fadern och modern) präglats av svår störning blir
analytikerns uppgift att ställföreträdande inta ”den
Andres” position och bilda en ”sanningens ort”, en
inre ”plats” varifrån analysanden kan få bekräftelse
och svar på frågan ”vem är jag?”.
Anders Olsson, som i sin essä tolkar
Orestesdra-mats slut i denna riktning, menar att Noréns hela
70-talsdiktning troligen kan ses som ett slags
psykoanalys i poetisk form. Poesin i Murlod och Den
ofullbordade stjärnan blir en motsvarighet i skrift till
analysandens tal i dialogen med analytikern/den
ställföreträdande Andre.
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
