Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Suzanne Osten: Att göra teater med Lars Norén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Suzanne Osten
Att göra teater med Lars Norén
Lars första idé och gestalt för Underjordens leende:
”Röster, strupar, disigt vitt rum, mycket
klänningar, oväntade leenden, trångt som i spegeln”.
Pjäsen handlar bl a om koreografen Helena, jag
tänker mig att pjäsen delvis utspelas i hennes
huvud.
Ensemblen läser
D.W. Winnicott, Alice Miller, Ashely Montagues
Touching, Jules Henrys Pathways to Madness, vi tittar
på dansböcker om Pina Bauch.
Vi utgår från en dikt Lars skrev, som är det första
utkastet till pjäsen, ”Bestiaire” i Solitära dikter 1972:
Jag spelade bingo på ett fasansfullt
sinnessjukhus i New York
Där de skrev över sina ansikten och sa:
Hur går det för
vissa blommor på kvällen
om ljuset inte upphör
— Så är jag, till slut.
Jag vaknade upp i New Yorks
tryckande morgon med ett vanvettigt vilddjur
inom mig, och satt sedan i en sjukhussäng
med galler ända upp till taket.
När någon gick förbi klädde jag av mig
För det var varmt, som att äta
sig proppmätt i skördetidens solhetta
Och jag kände de häftiga slagens fläckar
som förkroppsligade mig
-Jag kan aldrig mera vara riktigt säker.
Vi läser pjäsen. Viktigast: Alla är subjekt, alla lider
av en outhärdlig övergivenhet, det övergivna barnet
i pjäsen är bilden för det.
”Helena: Jag måste...- erövra min kropp på nytt...
Det känns faktiskt, om ni ursäktar, som om jag
hade blivit förvisad från min egen kropp... Den är
ju mitt instrument. (Elaine kommer in med
brickan) Det känns hemskt att bli förvisad från sin egen
kropp... jag kan inte skjuta upp det längre, mitt
möte med mig själv (skrattar). Ja, det är ju det enda
ställe som vi, kan lägga våra känslor på. Det såg jag
på sjukhuset... Jag har alltid varit känslig för det,
överkänslig... Fullkomligt terroriserad av det.
Intrycken kommer emot mig, som om jag stod
försvarslös på en motorväg, och om jag gör ett felsteg
dör jag... Allt säger något — och förnekar det...
Människors hållning och åtbörder, se på dem när
de kommer gående eller bara står stilla, man kan
läsa allt om vilka dom är, hur dom hade det när
dom var små - alltså mot vilken vuxen dom är
riktade och hur svaret blev på deras... vädjan?... När
de går emot någon skrämt, blygt, undrande, ja eller
tillitsfullt också... då ser man hur deras pappa...
eller mamma bemötte dom. Dom kan stå så här
(visar med handen) fullvuxna, alldeles omedvetna om
det, som om dom fortfarande ropade och bara var
sjuttio centimeter stora... Vad underligt... jag har
alltid frågat mig vad pappa och mamma betydde
för mig... men vad betydde jag för dom?”
(I Helenas replik beskrivs också samhället.)
Arbetsmetoden är att ”dansa” igenom alla frågor
och svar.
Den första periodens kollationering och analys av
texten övergår i en improvisationsperiod, där
pjäsen undersöks på följande sätt:
Vad är dans för Helena, hur kan vi framställa att
de andra befinner sig i ”hennes koreografi”, att hon
”ser” allas kroppar, rörelser.
Vi undersöker det långsmala rummet med sitt
trägolv, och föremålen i rummet, och vilka föremål
som betyder vad för pjäsens personer, vi söker
framställningsätt, som visar att det dels är med
Helenas ”medel”, dels i ”verkligheten” scenerna
utspelas.
Vi undersöker kroppens alla uttryck, bita riva slå,
tugga, krama, och KONTROLL av känslor, ticks
och spänningar. Vi söker medel för att visa
OUTTALADE behov, dels i form av ”läckor”, där det
starka behovet bryter fram, ”plötsligt skratt”,
”plötslig gråt”. Vi konstruerar vissa rörelser och
diskuterar vilka känslor gesterna, rörelserna inger
publiken.
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
