Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Handke intervjuas av André Savik: ”Att skriva är att lovprisa världen”. Översättning från norskan av Sven Lindner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Att skriva är att lovprisa världen
Peter Handke intervjuas av André Savik
5?
Peter Handke är född 1942 i Kärnten, Österrike.
Han debuterade 1966 med en prosabok och med
teaterstycket Publikumsbeschimpfung. En mera
spektakulär skymfning av publiken/kollegerna uppförde
Handke vid Gruppe 47:s sammankomst i
Prince-ton, USA, samma år. Med ord som ”fjollig” och
”idiotisk” skällde han ut efterkrigstidens etablerade
författare för deras ”Beschreibungsimpotenz”. Han
menade att de framhärdade i tomt och ändlöst
”beskrivande”: när man inte längre vet någonting, kan
man åtminstone beskriva. Det invändes att
Hand-kes egna, då fåtaliga skrifter var i viss mening
extremt ”deskriptiva”, varvid man dock bortsåg från
att denna deskriptivitet utgick från en helt annan
språkfilosofi än den ”beskrivande” realismens. Det
allvar som fanns under Handkes stilstörande
oförskämdheter neutraliserades: det är ju alltid trevligt
med en ung rebell, den här gången en som hade
mörka glasögon och — enligt en tysk tidning - var
”beatniken bland de unga författarna och med sitt
långa hår såg ut som en flicka.”
Men snart blev man tvungen att ta Handke på
allvar. Redan 1972 utgav Suhrkamp Verlag en
nästan 400 sidor tjock volym med en rad artiklar för
och emot författaren och med en omfattande
primär- och sekundärbibliografi. Handke hade då
vunnit den unga publiken inom det tyska
språkområdet och är nu en av de internationellt mest kända
av de tyskspråkiga författarna.
Peter Handkes verk, med utgångspunkt bland
annat i Hugo von Hofmannsthals språkskepsis och
Wittgensteins språkteori, har utvecklats från en
stark känsla av främlingskap till vad Madeleine
Gustafsson i sin recension av romanen Långsam
hemkomst (1981) kallat ”en hemkomst i tillvaron”. Med
den boken inledde Handke en tctralogi för vilken
han också vill använda samlingsnamnet Langsame
Heimkehr, och ur vilken den lilla volymen Die Lehre
der Sainte-Victoire i höst utkommit i svensk
översättning av Margaretha Holmqvist under titeln Vägen
till Sainte-Victoire. De båda andra böckerna är
Kin-dergeschichte (under översättning) och teaterstycket
Uber die Dörfer, som i år uppfördes i författarens
hemstad, Salzburg.
Det är mycket sällan som Peter Handke beviljar
intervjuer. Den norska kulturjournalisten André
Savik har dock fatt ett samtal med den österrikiske
författaren.
SE
André Savik:
— I sviten Långsam hemkomst tycks det som om Ni
medvetet har hållit språket i en långsammare rytm,
så att hela världen förefaller att stå stilla...
— ... Ja, nästan att stanna av, det har blivit en
hållning för mig, nästan en filosofi. Inte bara i fråga
om skrivandet utan också i mitt vara, svarar Peter
Handke.
— Då är alltså språket ett medel för att tränga sig
in i världen?
— Språket far aldrig vara framtvingat. Det
kommer av sig själv, varje gång. Särskilt när jag, som i
Långsam hemkomst, försöker hålla fast landskapet,
naturen, älvarna, himlen och årstiderna. Jag tror
att denna ”långsamgörclse”, de långa meningarna,
kommer av sig själv. Meningarna måste vara som
en sorts lasso, som fångstlinor. Man måste kasta
med en viss omsorg för att träffa...
— ... för att kunna undersöka världen?
— Jag skulle inte säga ”undersöka”, kanske hellre
”återfinna”, samtidigt som jag inte avstår från att
berätta. Det är det centrala för mig, att inte avstå
från berättandet. Jag vill inte skriva essayer, inte
vetenskaplig prosa. Nej, jag vill helst föra in allt i en
stor rörelse. Så jag är ingen undersökare.
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
