Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Handke intervjuas av André Savik: ”Att skriva är att lovprisa världen”. Översättning från norskan av Sven Lindner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intervju med Peter Handkc
ligheten, eller också kan man springa omkring i en
ring, eller man kan spela boll med sig själv... I Kort
brev till långt farväl finns det också en intrig, men
egentligen svär det mot min hållning. Jag tänkte att
jag behövde den för att kunna spela mitt spel,
därför måste jag så att säga ha en story.
— Så då följer författaren ändå vissa regler,
mönster han inte kan undkomma?
— Ja, jag vet inte precis om det är så säkert.
Sedan länge har jag varit osäker på om så är fallet.
Lyrikerna har det självfallet lättare här, alltså när
jag tänker på en diktare som Hölderlin, han hade ju
inte behov av någon intrig. A andra sidan har hans
enda roman, Hyperion, en sådan. Men jag tror att
intrigen bara är möjlig i den meningen att den
samtidigt måste vara mytisk, med andra ord omfattar
varje mänskligt område, utan att den därför
behöver vara dold. Den tillhör på sätt och vis vardagen.
Att hålla ut en dag, det är ju också en intrig, att det
blir morgon, och eftermiddag, och att det blir kväll.
Så som Homcros berättade sina historier, för mig är
det berättelsens idealform. En av de största
österrikiska romanerna, Adalbert Stifters Nachsommer, är
kanske helt utan intrig. Det är i mina ögon en
fullkomligt lyckad roman, ett epos. Först så blir den
verkligen lyrisk. Goethe lyckades nästan också med
att skriva en sådan ren berättelse. Det är något sånt
som föresvävar mig...
— Ett slags reduktion till den rena upplevelsen?
- Det kan man nog säga. De stunder i mitt liv då
jag har känt min existens som fullast, det var redan
i barndomen naturupplevelser. Medan jag såg
vattnet rinna, eller snön falla, då kände jag så att säga
att mitt jag var mest ”utvidgat”. Detta är mitt
ideal: att skriva en stor berättelse där bara solen
skiner eller snön faller, där vattnet rinner och
träden vajar. Inte någon kitschig hembygds- eller
allmogeskildring, men en berättelse om det
överväldigande, även om förtvivlan över att vilja stanna upp
och hålla fast sådana ting. Mitt ideal är att skriva så
att jag vid varje tidpunkt är i stånd att hålla fast det
jag upplever, att vara uppmärksam hela tiden, så
att säga ha sinnesnärvaro som en idrottsman.
Ä andra sidan tror jag inte heller att en författare
ska ”avstå från vardagslivet”. Jag tror att han
behöver ha sin vardag, som varje annan människa.
Att jag går ut och handlar, lagar mat, håller huset
någorlunda rent; då jag ju har ett barn, som liksom
fmns till i mitt författarskap. Det är en sorts politisk
hållning för mig att vara samvetsgrann i min
närmaste omgivning, där jag kan uträtta något, där jag
har något att säga till om.
’ ’Hållnings löshet ’’
— Men det där är knappast i samklang med en
”modern” kultursyn? Särskilt Era senaste böcker
har blivit beskyllda för hållningslöshet...
— Jag har en hållning, en övertygelse: att jag helt
enkelt inte får lov att beklaga min existens. Som
författare har jag till uppgift att fasthålla, återge och
sätta i en episk ordningsföljd vilka slags
överväldigande saker man kan uppleva, del är kanske det
viktigaste: vad man kan uppleva i framtiden...
— Men här måste det finnas en motsägelse. Det
episk-dialektiska är i sig självt motsatsfyllt - hur
kan man då skriva en ”ren” berättelse?
- Man far väl göra det på så sätt att det
dialektiska frambringar det episka, men samtidigt
försvinner i det.
— Ett slags mcdeltidsfilosofi, där motsatserna
upphävs i en högre förening?
— Det var lustigt att Ni nämnde det. När jag
skrev Långsam hemkomst hade jag en känsla av att
någonting sånt inte hade skrivits sedan medeltiden.
Någonting i den stilen, menar jag. När jag skrev
boken studerade jag också ämnet, till exempel
romansk konst. Det finns någonting lugnt,
föraktande, hånfullt hos skulpturansiktena. Även Gud
Fader är i många framställningar samtidigt ett
världens barn. Jag tror det är riktigt att säga att detta
kan kallas dialektiskt.
Jag tror att den skrivande människans natur
ligger i att lovprisa världen. Att lovprisa den och det
faktum att hon själv är i världen. Nu kan ju
resultaten ofta bli ganska banala och grunda.
Lovpris-ningen måste ha en inbyggd dialektik. På så sätt att
alla inbördes motsägelser kommer med. Det är min
övertygelse att litteraturen framför allt är en kritisk
lovprisning av världen! Även i vårt århundrade, där
Beckett har skrivit att människan föds mitt över
graven, att det glimtar till helt kort — och så är
mörkret kvar. Sånt där är för mig dålig metafysik.
Alltså, jag förstår över huvud inte hur man kan
skriva något sånt! Jag fattar det bara inte!
- Anser Ni att kritiken av Er ”hållningslöshet”
är ett försök att pressa litteraturen tillbaka till det
politiska - en totalitär tendens?
- Nej, jag tror att allting är hoprört i tyskt
kulturliv. Det finns ingenting som stämmer längre, så
har det varit i flera år. Det fmns ingen kompetens
längre. Kanske har den aldrig funnits där. Men
totalitärt, nej, det är det inte. Var och cn går dit hans
näsa pekar, alla har nog med sig själva, och är sig
själva nog. De som påstår att de tycker om något,
de ljuger mest. En viss hatkänsla är det enda som
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
