Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Handke intervjuas av André Savik: ”Att skriva är att lovprisa världen”. Översättning från norskan av Sven Lindner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intervju med Peter Handke
fortfarande är kvar. Detta hat mot konstnären är
det enda som verkligen kan verka förstörande. Det
är nog sant, men något totalitärt ser jag inte i dag.
— På vilket sätt har den miljön påverkat Er?
- Jag har funnit min plats, jag har genomgått
nog med kriser då jag har sagt till mig själv att jag
inte längre vill vara författare. Jag vill inte vara
någon! Men nu har jag funnit mig tillrätta, accepterat
min situation. Jag kan inte svara som kulturfilosof,
göra något ”uttalande” om kultursituationen och
min plats i den.
- Romaner som Berättelse om ett liv, om Er mors
tillvaro, och Kort brev till långt farväl har bland annat
väckt uppseende därför att de är så alltigenom
ärliga... som läsare känner man sig pinsamt berörd av
att tas med in i andras liv på det sättet.
— Jag har alltid trott att det är författarens
instinkt att överföra det personliga till det allmänna,
att han egentligen inte vill säga någonting allmänt
förpliktande. Berättelse om ett liv är säkert ett exempel
på det, annars hade jag inte skrivit boken. Men jag
tror nog att det är en fråga om hantverk. Redan
detta leder en bort från personliga fakta. Det är ju
inte fråga om några erfarenhctsrapporter. Jag vill
hellre kalla dem berättelser där man tar sina
personliga fakta med på en resa. På en sådan resa
uppfinner man på nytt allt man har upplevt. De böcker
Ni nämner är inga dokumentärromaner utan rena
uppfinningar. De är så att säga berättelseresor.
En ton
- Men ändå kan hållningen till det skrivna vara
chockerande ärlig!
— A, det var ett spel, men det ligger ju ingen
motsättning i det. Min grundhållning är att skriva ett
ytterst allvarligt spel, och den som spelar det är en
tungsint spelare. Han behöver alltid en del mycket
goda förfalskningar. Annars far man heller ingen
enhet, som i varje fall jag behöver, ett slags
jämnmått i berättelsen. Inga ironiska anmärkningar, det
måste finnas en ton, en ton. I böcker som Berättelse om
ett liv var det en del övergångar som jag måste slita
mig till, lån från 1800-talet. Men i de senaste
böc
kerna har det liksom blivit mycket förbjudet.
Att skriva, det kan föra mig till förtvivlan. Om
jag inte far ihop någonting en dag, lämnar mig all
energi. När jag skrev Långsam hemkomst satt jag uppe
till tre på natten, jag var tvungen att klara av minst
tio rader på en dag. Jag tänkte att om jag inte klarar
det, då är jag förlorad dagen efter. Jag har inte
kunnat tillägna mig ett episkt tålamod. Kanske har jag
fatt det nu, i min nästa berättelse...
— Ett sånt tålamod kräver väl ett medvetet
förhållande till språket?
— Författarens arbete består i att återge tingen
med språket, i det att han upplever dessa ting. Inte
upplever dem som onda, för han vill ju försöka
finna ett talande språk för dem, ett språk som aldrig
ska vara tekniskt eller jargongpräglat. Författaren
måste alltid vara oskyldig - om och om igen.
Genom att han upplever tingen omkring sig som
oskyldiga, måste han själv finna ett oskyldigt språk för
dem. Hos oss, inom det tyskspråkiga området, är
detta självklart ett mycket större problem än hos er,
eftersom Tredje riket ju åstadkommit att vi har
saknat språk för det sköna. Möjligheterna att uttrycka
skönheten i naturen, hos den mänskliga kroppen,
hade Tredje riket förstört helt och hållet. Sånt gör
det nästan omöjligt. Att skriva är ett nästan
omöjligt arbete, kan man säga. Men jag tror att det alltid
kommer att vara på det sättet, alltid ett nästan
omöjligt arbete...
— Ändå skulle Ni göra det omigen!
— Alla svarar då alltid ”ja!” Finns det någon som
har svarat nej på den frågan, som har sagt att ”jag
skulle ha gjort allting helt annorlunda?” Jag tror
man bara kan svara splittrat på det. I ljusa stunder
säger man ”ja, fantastiskt, jag är oerhört glad över
att ha blivit författare”. I de mörka säger man väl
”Herregud, om jag bara hade valt ett anständigt
yrke, som advokat eller något sånt!” Men när jag är
vid sunt förnuft, när jag är vid mitt fulla förstånd,
då tycker jag det är härligt att jag har blivit
författare. Men jag är inte så ofta vid förstånd. Det säger
jag utan koketteri.
Översättning från norskan av Sven Lindner
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
