Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konny Isgren: I en tidig hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konny Isgren
I en tidig hall
Luften är vit av en mycket lätt fallande snö, ibland
tycks den nästan stillastående, som i de där små
glaskuporna med tomtar och konstgjorda
snökristaller man kan skaka om och få flingorna att bli
hängande i luften som om de ville göra motstånd en
tiondels sekund innan de överlämnar sig åt det
långsamma fallandet. Just så ter sig
aprileftermiddagen när Greger Hanson svänger in på en liten
bensinstation intill E 18. Han fyller bensintanken i
sin vita Volvo, uttryckslöst och automatiskt utför
han dessa rörelser som han gjort tusentals gånger,
han justerar tändningen och kontrollerar luft och
olja utan att egentligen tänka på det. Det är som om
det skedde i en annan tid, en annan dimension, ett
grannland för autonomitet. Efteråt undrar han
alltid om han verkligen utfört det han utfört och måste
ofta se över det igen med en annan, mindre skicklig
del av sitt jag.
Skickligheten, den blir till slut alltid uttryckslös
och den allt igenom skicklige en oberörd som
berövar sig på skapelse. Men det är också bara den
skicklige slaktaren som går oberörd från arbetet.
Nödvändigheten kräver det. Om sedan slaktaren är
en nödvändighet, det är en helt annan historia.
I baksätet i bilen bredvid sitter en stor
schäferhund och bevakar hans rörelser. I framsätet,
bredvid förarplatsen, sitter en yngre kvinna, hon väntar
på någon och tuggar under tiden oavbrutet. Fet, till
synes obekymrad av omvärlden och orörlig, så när
som på käkens automatik, sjunker hon dådlöst in i
de färska kvällstidningarna som ligger mot hennes
utbredda lår. Vänsterhanden gräver sig ner i en
påse med rosa och ljusblå skumbollar och går i
samma bana om och om igen mot munnen. Den
tuggar trött vad den får.
En kall vind slår emot Gregers bara hals när han
för en mycket kort stund ser in i hundens
brunsvarta ögon. Han ryser till för han vet att den
stunden ändå är för lång, att kollisionen är oundviklig.
Det enda och lilla försvar han har som ilar till
undsättning tillräckligt snabbt är ordet ”helvete”, vars
innehåll förvandlas till besvärjelse, en bön han vill
sudda ut det nuvarande med. Schäfern ställer sig
nu på alla fyra, lägger öronen bakåt och riktar sitt
intensiva, huggande skall mot Greger. Energierna
rinner ur honom och han känner vekheten i knäna.
Tre, fyra, fem droppar, en liten skvätt lösgör sig
från urinröret när musklerna släpper taget vid
denna plötsliga fruktan. Kvinnan i framsätet visar
först ingen reaktion alls, sedan vänder hon sakta
och ansträngt på huvudet, munnen är öppen, hon
slutar tillfälligt att tugga och ser på Greger på ett
sätt som om han inte alls finns där. Hon återvänder
nästan omedelbart till sitt halvsovande tillstånd av
ätande och läsande. Greger kramar handtaget till
bensinslangen hårdare och hårdare, skjuter häftigt
upp det i pumpen och ser för sig hur han slår ihjäl
hunden bara för att få tyst på den och för att få tyst
på allt det som den drar upp i honom. Skallet
fortplantar sig i Greger som en långsam historisk
revision av glömskans gulnande bilder, men bara alltför
mänskliga, alltför igenkännbara, annars finns det
ingen anledning för kroppen att visa sådan rädsla.
När käftarna slår ihop... det kunde lika gärna vara
någon som böjde sig över honom och skrek: tyst!
tyst! tyst!
Kroppen minns varje intrång i dess trädgård,
varje knopp som bröts, varje skugga som for
däröver, varje hand som var där och varje hand som
inte var där. Kroppen minns om den får tillåtelse
att minnas, men hjärnan - den kan man inte lita på,
den är dummare och envisas med att göra filosofi av
sin sjukdom. Den knyter sina knutar hårt kring
vuxenmannens inmutningar av packad lera och
därinunder ligger allt tyst.
Påminnelserna rullar som saktfärdiga klot ur
barnets mörka hall. Bara det förflutnas
bergspräng-are, den obefmtlige, skulle kunna spränga denna
hall i ett regn av skärvor, mönstrade som insidan av
en hand.
Nej, nej, nej, tänker han, jag tror inte på
plötsligheterna längre, den oförberedda räddningens ljus
över klipphällen, den snabba omvändelsen. Det vi
kallar plötsligt, det som överrumplar oss är i själva
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
