Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konny Isgren: I en tidig hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I en tidig hall
verket sedan länge och noggrant förberett. Inte ens
den överrumplade själv behöver veta detta men om
man vecklar ut hans karta kommer man att se att
han varit vid alla kontroller som dittills behövdes.
Och han har satt sin stämpel där så att ingen
tvekan ska kunna föreligga.
Men barnet, den som glömde barnet, den som
glömde denna spillra i sitt kött så att den där dold
för sin ägare börjar växa som en giftsvamp ur
solar-plexus, han måste vända sig om, han måste vända
om innan han intagits hel och hållen av denna
skrikande, krävande kropp och innan den börjar tala
högre än vuxenmannen själv. Dess skrik är:
fullborda mig!
Barnet vänder inte om, det kommer bara
närmare, nästan omättligt och gapar med
evighets-munnen tills det fått vad det vill ha. Mönstret som
blev ingraverat i det tidiga hjärtat accepterar inget
annat än det som passar just där. Inte det som är
ont eller det som är gott utan bara det som passar
eller inte passar — sådan är lagen som gäller där.
Och sådan är den karaktär jag så patetiskt släpar
på.
Så tänker en f d präst, alltså Greger Hanson, den
lille tvivlaren som just skulle få en egen församling
men drog sig ur för att ”undersöka grunderna för
sin tro”. Ännu en gång.
Han går in på stationen för att betala. Hans gång
är stel, nästan tvångsmässig, ibland förvriden som
om kroppen hela tiden hålls tillbaka. Och det är
inte hans tillstånd av pissnödighet som gör honom
sådan, det är ett för honom alldeles naturligt sätt
att ta sig fram på. Ansiktet talar inte riktigt samma
språk, det är lugnare, i negativ bemärkelse mer
uppgivet men ser ändå ovanligt ungt ut, nästan
barnsligt. Kan man tänka sig en barnslig
uppgivenhet? Kan man tänka sig ett nästan utplånat ansikte,
ett ansikte utan strävan medan hjärtats vindflöjel
bara gnisslar och gnisslar? Kan man det?
”Aprilasnö blir fåragö”, säger kvinnan i kassan
ungefär som om det var ett hemligt meddelande och
möter Greger med ett igenkännande leende.
”Jaa... jo, jo”, får han ur sig och nickar utan att
le tillbaka. ”En toalett, har ni...?”
”Ne-ej... tyvärr... vi har inte det”, svarar hon och
drar ut på det för att uttrycka hur ledsen hon är
men hon döljer bara alltför genomskinligt det
faktum att det verkligen fmns en toalett.
Han åker norrut. Han vet inte vart. Han bara
åker. Och aldrig har väl den lille prästen tolkat Jesu
ord ”vägen är målet” så fulländat som nu. Det har
blivit slaskigt på vägarna men snön faller inte
längre, molnen blir tätare, mer individuella, glider
isär, ifrån varandra och lämnar då och då plats för
en gnutta sol.
En gnutta sol. ”Ut i hallen med dig... ställ dig i
hörnet, nej mamma kommer inte hem idag, nej inte
imorgon heller, det var ett jävla tjat, ställ dig i
hörnet... och det ska vara släckt... släckt!”
Greger tar upp en cigarett, tänder snabbt och
suger hårt. Han ökar farten till 120.
Den mörka hallen.
Han kör alldeles för fort på 90-vägarna, han
suger i sig farten på samma sätt som han suger i sig
cigaretten. Hastigheten är nu en liten, glödande och
giftig rännil på instrumentbrädan, den skjuter in
som en nålspets i hans kropp och ruset är ett
faktum. En tunn kil av rädsla fulländar till slut
berus-ningen. Han vet att minsta lilla knyck på ratten
fullständigt skulle förändra hans framtid. Lusten
att göra det är både vansinnig och stor hos honom
-just för den lätthets skull med vilken han skulle
kunna braka igenom den tunna pappersväggen.
Hjärnans varvtal stiger i takt med motorns och
något odefmierbart som vagt skulle kunna liknas vid
fragment av själva dcstruktionens idé pressar sig
upp genom huvudet på honom och lämnar det.
Likna det gärna vid den känsla av lättnad som ett
toalettbesök lämnar när överflödet pressats ur
kroppen.
Den tidiga mörka hallen, han kan inte låta bli att
tänka på den, den mörka passagen där inga fönster
fanns, inget ljus, där Frånvaron gjorde sig känd och
presenterade sig med svullen hand. Blå och stel av
allvar satte den sina feta fingeravtryck i kraniets
ekande håla. Separationens tidiga steg och dess
ögon som stirrade ut i ingenting. Alla samband
upplöstes i det mörka badet - utom ett som alltid
var där. Det var Frånvaron. Det var en jäskammare
för åtskillnad, konstaterar han och drar röken
djupare ner i lungorna, men också för bilderna och
fantasierna och längtan ändå, längtan efter Närvaron
som skulle tända ljus i hallens svärta. Jag minns
fortfarande en stund, en av de kortaste stunderna
på jorden men som inre tid en av de längsta och
som indicium en av de största: hur ljuset en sekund,
en tiondels sekund, böjde sig över mig och såg på
mig. Det kunde också ha varit dagar, nätter, dygn.
Det behövdes inte alls mätas i tid. Det var
Närvaron. Någon sekund av min yttre snart trettioåriga
historia, skulle det räcka? Ens vara sant? Skulle det
räcka för en trosvisshet som säger att Närvaron
överlever alla åldrar? Skulle det räcka som bevis för
att Närvaron ligger implicit i Frånvaron och att
Frånvaron är dess hölje, skyddande vakt och
ödmjuke tjänare? Då måste man också älska det som
3 BLM 6/82
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
