Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konny Isgren: I en tidig hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konny Isgren
är frånvarande. O Gud! Varför denna kryptiska
tunga?
Den mörka hallen.
Han ville köra ifrån den. Han ökar farten som om
han verkligen åkte genom den oändligt långa
hallen. Strålkastarna söker en kortända och med
högerfoten jagar han tiden, försöker patetiskt knappa
in på den för att hinna ifatt något som alltid är lika
långt framför honom. Han ser mindre och mindre
av de uppstaplade scenerierna vid sidan av vägen.
Farten tar sig in i honom bit för bit och trotsar alla
stillestånd.
Den tidiga hallens fullbordan: åtminstone vid
kroppens sista ryckning när lungorna töms på liv.
Han hetsar sina tankar vidare, jagad genom en
tidig hall där allt tydligare skuggfigurer löper längs
väggarna: nej, nej, döden kan inget göra, förmår
intet, en mästare visserligen men en som handlar med
kött, en underhuggare bara - till livet. Det är inte
döden som dödar, den samlar bara upp det som
livet avslutar. Och det som livet inte avslutar, dessa
starka, omutliga frön av erfarenhet — dem kan
döden aldrig nå hur han än sträcker sina korta, tjocka
armar. Dvärgen! En bedragare jag inte längre
hälsar på. Inte ens Gud själv kan göra döden till
förintelse. ”En tillfällighet är döden”. Hur många tusen
överdrifter, hur många ordnar i guld och ångest,
hur mycket dyrkan och fruktan har inte döden fatt
släpa med sig genom livet. Jag varken fruktar eller
dyrkar döden, men livet — en stark schäfer med
tryck mellan käkarna, den petar man inte undan
med ett finger, den fruktar man tills man kan
stoppa in handen i den heta käften och se den i
vitögat tills ingen sanning återstår att se.
Döden, lilla knappnålshuvud, fordom vassa nål.
Trotset blänker till i Gregers ögon. Han lever
tillfälligt på det, pumpar det in i ådrorna som flytande
sten.
140. 150. 160.
Motorvägen blåser förbi som ett anonymt
ingenting, ett rum som tömt sig. Han vrider på radion,
högt, och fyller delvis det tomma landskapet med
stereofoniska klanger. Det blir mindre verkligt, det
lugnar honom - för den verklighet som är tom kan
ingen uthärda, även om det var det vi skulle, den
måsta fyllas. Naturen tål inga tomrum. Naturen!
skriker han. Men Gud! han skriker igen. Han
kräver dem!
170. 175. 180.
Han stänger av radion. Hans vita Volvo går inte
fortare nu, gaspedalen är trampad i botten och som
en sökares pekfinger har den stannat mot en
ofantlig mur. Han tycker plötsligt att han sitter alldeles
stilla i rummet, att allt är stilla, som på ett fotografi,
att han ramlat ner i ett mellanrum, någonstans dit
tiden inte når — mellan kontraktion och explosion.
Han skakar häftigt på huvudet, som för att vakna,
lättar på gaspedalen, sätter åter på radion och gör
ivriga försök att nynna med den obekanta melodi
som tränger sig ut i etern. Vid närmsta avfart
svänger han av och minskar drastiskt hastigheten
till 90, till 80 och följer mjukt de krokiga vägarna.
I naturens april, förvisso också i själens april,
visar vädrets makter upp hela sin repertoar, så även
idag. För bara en kort stund sedan var himlen vit
och blå som eggen på en nyslipad kniv. Nu sluter
aprileftermiddagen plötsligt ihop sig, molnen
klungar sig och antar samma grå nyans.
En liten vit stenkyrka ruvar bland bruna, feta
åkerlappar. Gravitetiskt meddelar den sina två
erbjudanden: himmel eller helvete.
Greger Hanson kör utan anledning av den lilla
vägen och upp i ett skogsparti, stannar bilen, slår
av tändningen och släcker ljusen, blir sittande. Han
stirrar rakt in bland träden men hans ögon har inga
fästen utanför sig. Han vevar ner rutan, andas, allt
är mycket stilla, inte ett ljud hörs från skogen. Det
går tio minuter. Så kommer gråten. ”Nej, nej, nej...
för helvete”. Han slår med knutna nävar mot ratten
och skriker: ”hård, hård, hård!” Tillfälligt hamrar
han tillbaka en våg av alltför tidigt liv som vandrat
högre och högre upp mot hjärnans väntsal.
Inte heller sötman, livets honung, tänker han,
inte heller den driver saltet ur såren, den rinner inte
ner i djupen. Hjärtats läppar suger droppar av
sötma, suger och suger tills örat vägrar att höra
något annat och tills ögat bränt ner sig som ett nattfly
på väg in i en större och större illumination. Och
kvar lämnar man ett kolli av känslor med sötmans
sugrör instucket någonstans i den ohyggliga
massan. Lidelsefukten från oss... oh älskade Agnes,
immar igen våra fönster, åtminstone när vi förväxlar
det varma snittet med djupet i vilket guden ligger
som ett hjälplöst barn att ta hand om. Den
gripande kärleken, denna amour captif, har inte med
djup att göra.
Bilder av Agnes avlöser varandra. Förra
sommaren, i den bruna jorden, han gräver med leriga
fingrar i hennes kött. Han ville fortsätta att gräva tills
musklerna gav sig, men hon ville ha honom hårt,
snabbt och varmt. Yta mot yta stötande mot
varandra som olika metaller, fuktiga och glänsande,
den gälla klangen, glömskan och efteråt det irrande
ögats lugn och koncentration, men ingen hade
ropat som djup ropar till djup.
Abyssus abyssum invocat.
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
