Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Röhl: Det naturliga och det sanna. Robert Challe och tidig fransk 1700-talsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus Röhl
sent kunde 1714 tala om den ”fars” som avslutade
en för övrigt mycket allvarlig bok.)
Challe förnyar på många sätt romankonsten i
Frankrike. Han nyskapar, har 1700-talsspecialisten
René Pomeau sagt, i och med att han för sina läsare
presenterar människor som står dem ganska nära.
Han gör inte som sina kolleger, han tar inte sin
tillflykt till hovet eller till det avlägset förflutna: han
håller sig i stället till ett Paris och en landsort som
läsarna kan känna igen, och han förlägger sina
historier blott några decennier bakåt i tiden. Också
på en annan punkt skiljer sig Challe från sina
föregångare: även om man möter många episodiska
figurer i Les illustres frangaises, är de inte lika
förenklade, inte lika karikatyrmässiga som
marginalgestalterna hos exempelvis Scarron och Furetière,
vilka, i Rabelais efterföljd, hade ett helt annat
satiriskt och/eller komiskt syfte. Man skulle alltså
kunna tala om ett slags realism hos Challe, något
som understryks av att miljö och landskap t ex ges
en atmosfärskapande funktion som ej kan fångas i
blott exotiska termer. Men det finns förvisso mycket
i vår roman som pekar bakåt: den rymmer en
duktig uppsättning traditionellt romaneska inslag
såsom hemliga äktenskap och födslar, uppsnappade
brev och samtal, överraskande upptäckter och
avslöjanden, kärleksdrycker och slagsmål etc, etc.
Den konventionella rekvisitan är dock trots allt
marginell: berättelserna är i främsta rummet
förankrade i ett historiskt och samhälleligt nu, de är
”véritables”, äkta eller sanna, som undertiteln
säger. Förordet framstår, från denna utgångspunkt,
som ett märkligt och viktigt dokument. Ty den
princip som där styr tankarna är just ”sanningen”,
och det gäller nog också romanen som helhet. Inte
minst idéhistoriskt är förordet, tror jag, av största
intresse. Challe talar där om naturen på ett sätt
som har mycket lite att göra med klassicisternas
sköna, idealiserade, förskönade Natur. För vår
författare tycks det Naturliga vara ett med det Sanna,
och vice versa. Klassicisterna såg visserligen alltid
det Sanna som naturligt, men de kunde ej vända på
ekvationen, ty det Naturliga var ibland, i deras
ögon, onormalt: och det Onormala kunde ju inte
vara sant... Med hjälp av Challe kan vi så sätta
fingret på en brytningspunkt i tiden: Natur och
Sanning börjar bli synonyma. Och detta har
bevisligen fått konsekvenser för hans estetik: han
framhåller bl a i sitt förord att sanningens regler är helt
andra än fiktionens. Därmed definierar han sin
egen konst i opposition mot tidens romaneska
effekter. Dessa och andra nyvinningar gör att Challes
roman verkligen pekar framåt på olika sätt.
Challes syn på det mänskliga psyket är, i sitt
1700-talssammanhang, förvånansvärt dynamiskt
och individualistiskt; i Les illustres frangaises styr
inget öde - i vilken form det vara må -, där bestäms
människan av såväl sitt temperament som sin miljö
och sitt förflutna. Och man skulle alltså kunna tala
om ett slags ansats till en utvecklings- eller
bildningsroman å la Wilhelm Meister: Challe går utöver
1700-talets ganska statiska typrealism. Vidare
arbetar Challe faktiskt med en teknik som förebådar
Balzac, nämligen med det fransmännen kallar, i
svensk översättning, ”de fiktiva karaktärernas
återkomst”, dvs samma personer, mer eller mindre
förändrade, mer eller mindre märkta av sina tidigare
öden, dyker upp i flera olika historier. Man har
också funnit ”Stendhalinslag” i Les illustres
franyai-ses, och då tänkt på gestaltningen av människor som
på en gång hänger sig åt och försöker kontrollera
det som väcker deras nyfikenhet. Challes roman,
som alltmer framstår som en ytterst märklig
produkt av tidigt franskt 1700-tal, närmar sig alltså det
vi i dag, med tanke på 1800-talsromanen, kallar
realism — utan att man därför kan hävda att Challe
skrev sin samtids historia i romanform: så långt
gick han inte, kunde han inte gå.
Ett grundläggande drag i vår roman är dess
tve-eller mångtydighet. Visst far vi oss moralkakor
serverade: ”Det enda jag äger är min dygd, och den
säljer jag inte”, far en änglalik varelse säga. Men
här finns också en person som menar att man inte
njuter mer därför att man syndar mindre: vällusten
skulle inte ha något med ett äktenskapskontrakt
eller en prästvälsignelse att göra. Och poängen är att
det inte går att ställa två sådana hållningar mot
varandra i ett enkelt svart-vitt-förhållande. Visst
propageras här för äktenskapet. Men samtidigt får
en sympatisk kvinna i boken hävda att hon skulle
kunna gifta sig med den man som friat till henne,
om hon älskade honom mindre; mycket annat
pekar också på att äktenskapet ifrågasätts: Man kan
inte avfärda dessa negativa attityder som enbart
skämtsamt cyniska eller dylikt, vi tvingas att ta dem
på allvar. Och denna dubbelhet är intressant:
Challe tycks vara både positivt och negativt inställd
till äktenskapet, han verkar både hylla och kritisera
det. Kanske skulle man här kunna lägga ett
ideologiskt perspektiv på Les illustresfranqaises: möjligen är
det så att Challe, i sin övergångstid, på ett ovanligt
klarsynt sätt är medveten om det positiva i
förändringarna (som kretsar kring individuellt ansvar och
initiativ) och det negativa som kan följa därav
(egoism, cynism).
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
