Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Röhl: Det naturliga och det sanna. Robert Challe och tidig fransk 1700-talsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det naturliga och det sanna
Viktigt är under alla omständigheter att ingen av
historierna kan läsas som ett exemplum, det vill
säga en berättelse vilken tillåter oss att
analogivägen dra vissa sedelärande slutsatser. Här finns
anledning att återkomma till kärleksdomstolen och
påpeka att de illustra kvinnornas öden berättas
inför ett auditorium bestående av goda vänner, som
vid några tillfällen får kommentera händelserna.
Såtillvida utgör lyssnarna ett slags motsvarighet till
körpartierna i vissa tragedier. Men åhörarna är
emellanåt splittrade och dessutom finns andra
avsnitt i texten som är väl så viktiga för den möderne
uttolkaren. Vännernas kommentarer och
funderingar ger alltså ingen klar och entydig vägledning
för en läsning av romanen. Särskilt intressanta
härvidlag är några sidor i den sista berättelsen, ett
avsnitt där de exemplariska hjältinnornas attityder
indirekt, på ett teoretiskt plan, ifrågasätts, kanske av
(den implicite) författaren själv, under alla
omständigheter av en av hans fiktiva karaktärer.
Vi får lyssna till ett improviserat föredrag om
förhållandet mellan man och kvinna, detta tack vare
att den manlige huvudpersonen av en slump far ta
del av ett samtal mellan två systrar. Den äldre
systern definierar tre olika slags relationer mellan man
och kvinna: äktenskapet, som blott är en social och
juridisk överenskommelse; kärleken, som ses som
en lidelse där respekten för motparten spelar stor
roll; och lusten, den fysiska driften. Hennes åsikter
förutsätter en relativistisk syn på seder och
samhälle, hon utgår från ett naturbegrepp som nog
ligger ganska nära det vi i dag kan godta som en
realistisk människouppfattning. Dessa synpunkter
formuleras onekligen av en libertin - i
1600-talsbety-delsen intellektuellt emanciperad, ej i den senare,
erotiskt laddade innebörden - och ger så en från
den ortodoxa moralens utgångspunkt skandalös
vision av mänskliga relationer.
Just relativismen är här av intresse: ty om något
kännetecknar våra fransyska hjältinnors
handlande, så inte är det en relativistisk syn på livets
väsentligheter. Challe ger som sagt ingen norm att
entydigt döma efter, och han framstår så som något av
en mystifikatör. Väsentligt är att de många
tvetydigheterna på olika sätt har en påtaglig och mycket
skickligt utnyttjad estetisk funktion - från vissa
personers utgångspunkt tar den sig uttryck i en
grundläggande osäkerhet, i ett tvivel. Och det är denna
osäkerhet, detta tvivel, som gör t ex Des Frans till
en intressant, bitvis rentav fascinerande gestalt.
Så skulle Challes roman kortfattat kunna
presenteras; så skulle man kunna antyda dess plats i
romanhistorien. Men jag vill här gå ett litet steg
längre vad gäller de rent litteraturhistoriska
aspekterna. Och för det krävs en något utförligare
bak-grundsteckning.
II
Det finns en spridd uppfattning, på sätt och vis
egentligen en missuppfattning, som säger att den
moderna romanen föds i England någon gång på
1700-talet. Det är en tes som, förvisso ej utan skäl,
drivits av många anglosaxiska litteraturhistoriker
och som i icke ringa utsträckning satt sin prägel på
den bild vi i Sverige ofta har av den moderna
romanens ursprung. Går man i stället till forskare med
företrädesvis franska och spanska intressen, finner
man att det vi vagt kallar modern roman också föds
på kontinenten, ibland till och med före det
engelska 1700-tal vars huvudpersoner heter Richardson
och Fielding.
Frankrike spelar bitvis, det är väl känt, en central
roll i den europeiska romanhistorien, inte minst
under de senaste 150 åren. Men också tidigare. I
Lu-käcs och Lévi-Struass efterföljd har man exempelvis
kunnat hävda, att det är i Frankrike, på 1100-talet
kanske, vi får några av de första tecknen på en
kontinental, medeltida berättarkonst som inte är främst
mytiskt förankrad utan i stället framför allt bygger
på de behov en dominerande grupp i samhället har:
nämligen att fä läsa om sitt eget sätt att leva, älska,
slåss etc, det vill säga att litteraturen får en i första
hand psykologisk och social och inte en teologisk
och religiös uppgift. De till en början mycket
idealiserande texterna närmar sig successivt, under
senmedeltid och tidig renässans, den aktuella
verkligheten. Det feodala systemets och riddarskapets kris
medför ju bland annat att höviskheten i dess olika
uttrycksformer inte längre uppfattas som levande
etik: i stället ses den som en godtycklig norm. Och
därmed finns förutsättningar för den satir, den
kritiska hållning man ska finna i vissa franska
prosatexter från sen medeltid, texter som kommer att
spela en viktig roll i bl a andra romanska länder,
som modell för ett delvis folkligt förankrat, satiriskt
berättande.
Under renässansen och klassicismen kommer en
mängd romaner, preciösa, barocka och feministiska
osv, vidare s k ”histoires secrètes”, alltså
prosaberättelser som förklarar historiska förlopp genom att
redogöra för de mänskliga passionernas betydelse
för världens gång, samt, ej att förglömma, de
”con-tes” och ”nouvelles” som mer än andra
prosastyc
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
