Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Saul Bellow: Professorns December. Anmäld av Ragnar Strömberg - Runa Brar: Ett litet välsignat folk. Anmäld av Ingrid Elam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
rande, syntetiska slutledningsförmåga - något som också
sägs om hans rörande skapelse Albert Corde. Och det är
ett gott, inte ett ont, för det är motsägelserna, skräcken
och kärleken, som är det intressanta - inte de dödande
överblickande perspektiven.
Ragnar Strömberg
En utebliven kärleksfest
RUNA BRAR Ett litet välsignat folk. Roman.
Bonniers 1982.
Det är nu inte så få år sedan BLM publicerade en
märklig novell av Runa Brar. Den var som en färggrann
främmande fågel i den verklighetsanpassade
gråsparvsfloc-ken, mystisk, glödande och inte alls som vi. Så
småningom framträdde Runa Brar i en mer mänsklig
skepnad som kåsör i DN med en roman på gång, och när den
nu äntligen har kommit visar det sig att den inte alls
handlar om Indien eller något annat exotiskt utan om en
helt vanlig uppväxt i den svenska helighetens kyska
sköte. Ett litet välsignat folk är till formen en självbiografi
om Runas barndom tillsammans med omaka och
olyckliga föräldrar och morföräldrar i ett gammalt hus med
hörntorn omgivet av ett järnstaket. Den handlar om
sådant som svårigheter att hitta sig själv eller bli vän med
sin kropp. Runa gifter sig, får barn och skiljer sig.
Romanen slutar där den började, i huset med hörntornet och
Runas beslut att försöka förstå hur det kunde bli som det
blev.
Så långt, men inte längre, rör sig Runa Brar på väl
upptrampad mark. När hon tar itu med att gestalta sitt
stoff avviker hon från ett naturalistiskt förhållningssätt. I
stället vidtar en hisnande färd genom olika
symbolvärldar och stilar. Hon inser värdet av att ta andan ur läsaren
fortast möjligt, så efter en kort, oskyldig presentation av
hemmets klängrosor och immade badrumsfönster riktar
hon uppmärksamheten mot hembiträdet Göta, Kristi
brud, uppkrupen på brandstegen med sina änglavingar
till förklädesband som ett kors på ryggen, ängsligt
spejande mot gårdshuset. Det är en unik händelse, eftersom
ingen i ”det välsignade folket”, familjen, talar om
gårdshuset. Morfadern har aldrig ens sett det, han är en utvald
och helig man, och andra har glömt att det någonsin
funnits. Men Runa smyger sig dit och tittar in genom
fönstret:
Nere på golvet i lågande ljussken från en osynlig eld, såg jag
en varmt glänsande, tjock päls ligga utsträckt, nyslickad och
mjuk. Den hade ingen igenkännlig form och det var omöjligt
att säga var den började och slutade i rummet. Pälsen hävde
sig i jämna, lugna andetag. Över den låg en människa på
rygg med armarna ljuvligt tillbakakastade. Ansiktet med de
slutna ögonlocken och den halvöppna munnen låg vänt åt
mitt håll, försjunket i fullständig vila. Kroppen var helt
naken och benen lätt åtskilda, med det ena knät mjukt böjt åt
sidan. De vilande uppåtvända händerna fylldes hela tiden
som skålar av ett honungsgult ljus som rann ut över pälsen
och den sovandes hår.
Hela romanen är en invecklad väv av symboler och motiv
hämtade ur psykoanalysens, bibelns och sagans
förråds-kammare. Ting och företeelser, fåglar, stenar och
brinnande eldar i trädgården, växer förr eller senare ut ur sin
skenbara konkretion. I tapeterna i Runas rum, ett rum
man bär med sig, framträder ett gallermönster; från
garderoben, som inte är någon garderob, går en lönngång till
gårdshuset; när farmor kröker sin värkande rygg på
potatisåkern blickar hon över det som kommer att utgöra hela
hennes liv, bortsett från det korta, ödesdigra ögonblick då
en speleman leder henne ner i diket på väg mot
intilliggande åker.
Det krävs ett visst dödsförakt för att våga fylla en text
med så mycken symbolik, varav en hel del dessutom är
gammal skåpmat. Men det är den suveräna blandningen
som räddar det hela. Det freudianska djuret i Runas
garderob förenas med Mors lilla Olles nalle till en varelse
som ångar av glädje och ömhet, kärlek och sinnlighet.
Även stilisten Brar föredrar djärva blandningar och
tvära kast framför det habila och väl avvägda. Ena
ögonblicket höga sakrala toner och bibliskt bildspråk eller
direkta citat - ”tiden var nära att jag skulle föda” - och i
nästa den torra, knappa kåseristil DN-läsarna känner
igen. ”Nu slocknar stjärnan, nu tystnar fågeln” heter det
när Göta dör, och Johan Olof Wallins dödsängel är inte
långt borta. Brar tar överhuvud gärna till 1800-talets
svärmiskt-romantiska språk: det är gott om uttryck som
”tinningens vindstilla, blanka vik”, ”himmelens ljusa
valv” eller ”förälskelsens små irrbloss”.
Det är frågan om en ytterst medveten stilblandning. Så
fort det blir för tungt, för vackert eller för patetiskt bryts
stämningen med hjälp av kontraster och ironi. Som när
Runa efter en sockersöt beskrivning av två kusiner med
skimrande irisar och ”hänförande” talanger konstaterar:
Själv kunde jag bara kasta slägga. Jag kastade en gång en
slägga och den flög över halva fotbollsplanen utan att jag ens
tagit i. Den tycktes aldrig vilja ta mark (-) och jag öns-
kade att jag var död.
Det är inte alltid hon lyckas med sina krumbukter; någon
gång kan en bild vara alltför långsökt eller för hårt
exploaterad, någon gång kan ett stilbrott verka omotiverat,
men med en så originell och intensiv ansats som Runa
Brars finns alltid en risk för övertramp.
Vid enstaka tillfällen vänder sig Runa direkt till sitt
välsignade folk och då kan en alldeles ren och gripande
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
