Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Runa Brar: Ett litet välsignat folk. Anmäld av Ingrid Elam - Reidar Ekner: Mellan polerna. Anmäld av Ulf Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
ton av sorg tränga igenom all lekfullhet. Romanen
handlar ytterst om en utebliven kärleksfest, om vad det
innebär att tillhöra de utvaldas, de tungsintas,
självplågarnas, kroppsförnekarnas och de i anden brinnandes släkte.
Ändå är Runas berättarhållning inte alls bitter eller ens
övervägande sorgsen. Ett litet välsignat folk är tvärtom
genomsyrad av humor och värme. Det är en bok man blir
glad av.
Ingrid Elam
Facettögon runt tidens hörn
REIDAR EKNER Mellan polerna. Dikter.
Norstedts 1982.
Under läsandet av Ekners apokalyptiska skildring av
tillståndet hos oss som lever mellan polerna, i en tid som
kanske inte är den yttersta av tider men kanske ändå är
det, far jag osökt Peter Nilsons nyutkomna episka
berättelse om människan och universum i tankarna. I Nilsons
Arken förbannar vandraren Benjamin den obegripliga
tiden som tycks dränka och kränka allt, reducera alla
mänskliga projekt till några efemära spasmer omgivna av
oändlig tid, gränslös rymd:
Det är tidens flöde i vilket vi drunknar,
tidens obarmhärtiga flod som till slut
utplånar oss alla... Dessa floder av vatten
var bara påminnelser om denna slutgiltiga
flod där vi är dömda att försvinna.
I inledningsdikten hos Ekner möter vi:
Ett regn av tid blåser oss i ansiktet
forsar samman till en katarakt som dånar förbi oss
... i en rymd som avlägsnar sig
avlägsnar sig utan vare sig början eller slut
Så har han formulerat villkoren för såväl vår existens som
för det vittfamnande meningsbygge denna diktsamling
utgör. Utifrån ett holistiskt perspektiv sub specie
aeterni-tatis tar Ekner till orda som globalt samvete. Det är till
oss ”tillfälligt förtätade glesheter” han talar, vi som är på
god väg att slutgiltigt förverka rätten att befolka denna
planet, och han talar till oss klartextligt med ett drabbande
allvar och en kompromisslöshet som imponerar och
ruskar om. Mot en exploaterings- och profitfixerad,
enkannerligen euroamerikansk roffarvarelse och hennes
teknologiska terrorleksaker ställs allt det som ännu balanserat
lever och växer. I dikten ”Horologium” (ett medeltida
konstur) framkallas gestalten av trädet i en enveten och
kärleksfull dikt vars tålmodiga och skenbart enkla idiom
ibland lyckas försätta läsaren (en viktig faktor i Ekners
konstnärsskap!) i ett tillstånd värdigt textens
angelägen-hetsgrad:
Millimeter för millimeter tar trädet sin plats
i besittning
det förvandlar mörkret till träd
det förvandlar ljuset till träd
det förvandlar platsen till träd
Effektiviteten i rader som dessa är uppnådd tack vare den
djärvhet Ekner lägger i dagen när han vågar dröja så länge
vid en företeelse vars självfallenhet och trivialitet
dementeras, avslöjas som van(e)föreställning, när poeten, i en
återupprättande språkhandling, återskänker trädet dess
värdighet som omistligt under genom det anaforistiskt
uppfordrande benämnadet.
I dikten ”Tidsmaskinen” tas vi med på en svindlande
resa från ”de första begynnelserna”, genom historiens
oöverskådliga kaosmyller, i vilket Demokritos, Ikaros,
Leonardo likväl skymtar förbi, innan det är dags att
betrampa månen och överträffa den senares drömmar,
varefter vi småningom landar här och nu. Mot bakgrund av
detta ambitiösa perspektiv kan Ekner kommentera de
rådande tillstånden, analysera det mänskliga
predikamentet genom det facettöga vilket samlar ihop delarna till en
helhet där
Allting speglar vartannat, allting
förstärker vartannat...
Som om inte runtomseende fanns
som om inte nödvändiga facettögon
såg runt tidens hörn
Och det ögonen ser är vidrigt. Diktsamlingen kan utan
tvekan läsas som en katalog över sjukdomssymptomen i
världen, av Ekner omutligt beskrivna med en förtvivlan
som sällan riskerar att verka pliktskyldig, utan gång på
gång far mig att sänka boken drabbad av samma sorg.
Det intressanta är att Ekner inte nöjt sig med blid
melankoli eller förstämt lamenterande. I dikten ”Kronfursten”
närmar han sig besatthet och otvetydigt hat när han i den
”fruktansvärda fallna ängelns” blodstinkande käftar
placerar ”vällevnadsockrarna... de som mördat med
religion, de som mördat med ideologi... med vetenskap” och
”de bestialiska... koncentrationslägerbestarna” och
således visar oss, påminner oss om att toleransen alltid har
sin gräns.
Ekners text är också ett av de ödsligaste språkrum jag
vistats i. Här fmns inte mycket plats för närhet och
sinnliga remedier; människan beskrivs avindividualiserad som
ett genflöde, en av radiovågor, fotoner och neutriner
genomfaren tillfällighet som blossar upp men strax skall
förgås, med stor sannolikhet på grund av toxiner och
fis-sionsprodukter vilka saboterar den ömtåliga balansen.
Jaget är reducerat till en sorts elektroniskt visualiserbar
företeelse, trots allt möjlig att älska:
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
