Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Reidar Ekner: Mellan polerna. Anmäld av Ulf Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Stående i dörröppningen, just kommen
från musiken som upphört
Hennes lysande ansikte
Sådana moment är dock endast kortvariga uppskov för
människan och för mänskligheten, vilken kan ses som en
fallen ängel men kanske också som Walter Benjamins
”historiens ängel” vars prekära belägenhet så som den
formulerats av Hartman illustrerar visionerna i Ekners
dikter:
The angel would like to stay rather than go
into the future, not because he is happy, but because
his vision of the dead is unresolved: catastrophe and
hope remain intolerably mixed.
Trots allt, tycks Ekner mena, måste vi finna en förtröstan,
kanske genom att ödmjukt lära oss se det verkligt
väsentliga. I en märklig strof strövar poeten längs
fornstrand-vallarna på Svalbard, varvid vi anar möjligheten att
undvika vanmakt och förtvivlan, nysta isär katastrofhot och
hopp.
... under isvallen, simmande
strandgrottan, svagt ljus, stenstycken
med ut, förkislat grovådrigt trä
brunskiftande, årmiljonernas dagrar
Rester av väldiga skogar, ön rest på ända
en bok vars lodräta blad de arktiska
vädren lossar, vindspolade störtar
iguanodons blottlagda avtryck
Taluskonernas timglas rinner
Havet slår och slår
samtidigt som vi klart inser, med poeten, att dessa
fossili-serade naturalier vilka vilar i atlantdimmornas fuktiga
etuier endast erbjuder reliquarisk tröst åt den i
europape-riferin strövande.
Jag kan föreställa mig läsare som finner Ekners språk
monotont och spänningslöst, katalogiserandet av vår
tillvaros avskrädesföreteelser kan bidra till detta. Vi möter i
Mellan polerna ett i Printz-Påhlsons bemärkelse
pragmatiskt språk där relationen verklighet (om vars status det
inte råder något större tvivel)-läsare är väsentlig, och där
det kommunikativa skiktet tillskrivs störst betydelse,
ibland på den poetiskt förlösande metaforikens och
mångtydighetens bekostnad. Texten är ute i ett ärende. I
sådan poesi brukar ju själva det meddelade idéstoffet
tjänstgöra som bärande struktur, vilket är fallet hos
Ekner som behärskar metoden väl. Jag har emellertid
irriterats av en del besvärande inkonsekvenser och en form av
oklarhet som ställvis i diktsamlingen hotar att beröva
poeten en del av den trovärdighet han som ”pragmatiker” är
beroende av. Det didaktiska draget inverkar tveklöst
förlamande på receptiviteten, och när Ekner i vällovlig nit
faster vår uppmärksamhet på ”... de sista ekologiskt
balanserade djungelsamhällena...” tvingas man konstatera
att han på ett lite pinsamt vis idealiserar, och på så vis
även förråder, de långtifrån idylliska eller ens alltid
ekologiskt välbalanserade preagrara och tidigagrara
närings-ekonomiernas livsformer. När sedan rader som
Machu Pichu är vördnad för
universums stumma utommänskliga lagar
Stonehenge en skapelse av vårt eget
självande förnuft
presenteras, verkar det som om Ekner torgför sin vurm
för förhistoriska epokers strängt hierarkiskt strukturerade
kast- och slavsamhällen i syfte att kompromettera vår
egen tid. Här hotar pekoralen, något som även gäller den
till leda uttjatade sergelpinnens erektion, av Ekner
impo-tensförklarad,
I skymningen blånar den erekta
massagestaven...
men likväl i ett tidigare avsnitt i dikten ”överdragen som
av en begagnad kondom”. Det hela ger ett något patetiskt
intryck.
I dikten ”kronfursten” vill Ekner, utöver de ovan
relaterade kategorierna, förvisa även de som ”mördat med
objektivitet” till den fallna ängelns käftar, men denna
ambition framstår inte som så övertygande, eftersom den
på ett annat plan ifrågasätts i en text belamrad med de
naturvetenskapliga termer vilka hör hemma just inom
den objektivitetsfixerade positivistiska vetenskapens
språkliga domäner. Med bristande känslighet kan även
poesi mördas av objektivitetens emblem, därmed inte
sagt att så sker generellt i Ekners bok. Direkt dunkel blir
han emellertid i dikten ”Allting andas”. Samtidigt som
människans betydelse ständigt ifrågasätts får här det
ändlösa universum finna sig i att bli försett med
mänskliga attribut, en antropomorfiserande naivitet utan
charm:
universums bröstkorg rör sig
hur stor måste då inte den bröstkorg vara
i vilken universum andas
andas in
andas ut
Invändningarna ter sig säkert i författarens ögon som
krystade, men vare sig man betraktar poesin som
sam-hällsförändrande faktor eller som en litteratur vilken
fyller sin sociala funktion som väsentligen självrefererande
livsyttring - ”eller” borde givetvis här vara ett ”och” - så
gäller det att inte kompromissa i språkkritiska,
metapoe-tiska frågor. En sensibilitetens mästare får eskortera
slutraderna i Mellan polerna:
Det är här vi lever
det fmns inga andra människor än vi
(Ekner)
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
