Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Reidar Ekner: Mellan polerna. Anmäld av Ulf Eriksson - Per Gunnar Evander: Hundarnas himmel; Karin Petherick: Per Gunnar Evander, anmälda av Nils Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Från detta kommer dikten: att vi lever på en plats som inte
är vår egen - och vad mera är - inte oss själva och hård är
den trots glansfulla dagar
(Wallace Stevens)
Mellan polerna är trots bristerna en väsentlig bok, vars
betydelse ändå i längden kommer att te sig reducerad vid
sidan av den minst lika angelägna men vitalare
föregångaren Halvvägs mot mörkret.
Ulf Eriksson
Begravda hundar
PER GUNNAR EVANDER Hundarnas himmel.
Roman.
Bonniers 1982.
KARIN PETHERICK Per Gunnar Evander.
Monografi.
Twayne Publishers 1982.
Tänk dig in i följande situation:
Vid ett återbesök i din barndomsstad överlämnar en
släkting till dig några tillhörigheter som din far lämnade
efter sig vid sin död flera år tidigare. Bland föremålen
finner du ett antal icke avsända brev, alla adresserade till en
vilt främmande kvinna i samma stad. Vad gör du? A)
Bränner breven utan att läsa dem? B) Lägger tillbaka
breven oöppnade bland de andra sakerna och stuvar
undan alltsammans på vinden? C) Tar reda på om
adressaten ännu lever och överlämnar breven till henne? D)
Öp-nar breven och läser dem?
Jag föreställer mig att 99 söner av 100 handlar enligt
alternativ D. Den 100:e är sannolikt postiljon med en
hårt inpiskad yrkesmoral som förbjuder honom att
någonsin bryta mot brevhemligheten. Men vem skadas
egentligen av nyfikenheten i det här fallet? Inte fadern, ty
han är död. Inte adressaten, ty hon känner inte till
brevens existens. Och uppenbart har det inte heller varit
faderns sista vilja att hon skulle göra det. Sonen är
dessutom - vilket bör tilläggas - den ende näre anhörige som
är i livet.
Låt oss nu komplicera situationen en smula:
Det är vid närmare betraktande inte du själv som ställs
inför den här prövningen; du har diktat ihop den.
Fadern, sonen och den hemliga damen är fiktiva gestalter i
en roman som du har skrivit. Hur handlar du nu, där du
sitter bakom din skrivmaskin?
Fiktiva gestalter kan naturligtvis varken förrådas eller
skyddas; du har inget moraliskt ansvar för dem. Till den
fiktiva adressaten behöver du följaktligen inte ta någon
hänsyn. Du kan lugnt luta dig tillbaka och fila naglarna
om du önskar. Men hur förhåller det sig med de faktiska
adressaterna: dina läsare? Har du något ansvar för dem?
Nej, i varje fall inte något moraliskt ansvar. Läsaren
läser dig på egen risk. Också om han har riskerat en
dags-lön, kan han knappast begära att få pengarna tillbaka för
att hållas skadeslös.
Däremot kan det ju tänkas att du har ett visst ansvar
för de förväntningar som din text väcker hos läsaren. Det
grövsta av alla brott som kan begås i en detektivroman
-för att ta ett näraliggande exempel - är att författaren
lämnar läsaren oförlöst i den spänning som han själv har
försatt honom i. Att inte bryta mot tystnadsplikten eller
brevhemligheten är här sålunda långt förkastligare än att
respektera den. Ty författarens - till skillnad från
postil-jonens - yrkesmoral bör ju främst vara att respektera
läsaren, inte det befordrade meddelandets okränkbarhet.
Att hålla på brevhemligheten i en fiktion är således
ingenting annat än att hålla på en självsvåldig
mystifikation, ett retfullt sätt att ställa den nyfikne läsaren med
lång näsa.
I Karl Rune Nordkvists roman Solens barn ängar
stinsens hustru upp de brev hon vidarebefordrar. Hon har
ingen yrkesheder, men i gengäld får också läsaren veta
vad som står i breven. Här är det inte fiktionens
halvkvädna visor som bjuder mysteriet, utan livsundret,
människans irrationella drifter och harens gång.
Så brukar det ju oftast vara också i Per Gunnar
Evan-ders romaner och så även för det mesta i Hundarnas
himmel. Det gäller t.ex. den symbolik som sammanfattas i
romantiteln. Men över duken faller bara alltför tydligt
författarens skugga, där han syns manipulera
projektionsap-paraten och vifta med berättartekniska attrapper.
Sådant kunde ju gå för sig för Lars Ahlin, eftersom
förevisningen av skioptikonapparaten ingick i själva
föreställningen: att göra upp med illusionsromanens estetik.
Men Evander ifrågasätter inte denna estetik, han
illude-rar den med bländande berättarteknik. På sidan 101
mottar således berättaren - vilken mycket riktigt är postiljon,
lantbrevbärare — kartongen med faderns tillhörigheter.
På sidan 102 får vi reda på att den innehåller ett antal
brev med samma adressat. På sidan 113 avslöjas att
adressaten är en för berättaren okänd kvinna. På sidan
149 förhör han sig om hennes identitet. På sidan 169 får
han besked. På sidan 170 överväger han att behålla ett av
breven. På sidan 176 överlämnar han dem till adressaten
- olästa. Under hela tiden har läsaren hållits i spänning,
en med hänsyn till brevhemligheten naturligtvis helt
illegitim spänning. Tji fick du! säger Evander till slut, likt
vilken bondfångare som helst.
Men principiellt är han förstås oantastlig. Genom att
låta berättaren vara lantbrevbätare till yrket skänker han
inte bara psykologisk trovärdighet åt den sakrosankta
omsorgen om brevhemligheten, utan som ett slags
feed-backeffekt blir denna smått fanatiska pliktmoral också
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
