Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nadine Gordimer: Julys folk, anmäld av Lennart Hagerfors - Stina Hammar: Drömfyllt rum, anmäld av Birgitta Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
De installerar sig i en hydda utan spis och utan annat
vatten än det som rimmer i den bruna floden ett stenkast
därifrån. De är avskalade sin identitet som herrefolk och
stadsbor.
Julys folk är en framtidsroman utan pukor och
trumpeter, utan Harmagedons svavelos och bolmande rök. I
stället vilar texten på historiska lärdomar från Angola,
Mozambique och Zimbabwe och på en oerhörd
lyhördhet för människors psykiska reaktioner i en situation med
plötsligt omkastade maktförhållanden.
Den svarte boyen July, som tar sig an sina
arbetsgivare, är märklig i sin stilla omtanke och försagda
värdighet. Berättaren Gordimer ser honom på ”halvdistans”.
Ändå står han i händelsernas centrum, hjälpsam mot sin
vita familj men mån om sin integritet. Han är ansatt från
flera håll: hans mor anser att han bör låta de vita sköta
sina egna problem, paret Smales har svårt att inför
honom balansera sin utsatthet med sin självkänsla, och
själv har han svårt att hantera vågmästarrollen.
Paret Smales lever som utryckta ur tillvaron. Det enkla
och smutsiga livet väcker minnen från campingutflykter
och jakter, ändå är allt så annorlunda. De upptäcker
varandras svettdofter och hänger som nyfikna barn kring
transistorn som nu och då släpper ifrån sig tvivelaktiga
meddelanden om hur kriget utvecklar sig.
Om Bam Smales säger Gordimer att han lever ”minut
för minut”, utskuren och utslängd ur dåtid och framtid,
utan arbete och planer för framtiden, utelämnad åt
bylivets enahanda monotoni.
Maureen Smales är den som försöker vidga och
fördjupa relationen med July. Hon talar med honom om det
som främst plågar dem alla: problemet med bilnycklarna
och bilen, skärningspunkten och sinnebilden för det vita
parets förhållande till July. Bilen och hagelbössan
förkroppsligar hela deras situation. Smales kan inte nyttja
bilen själva, gerillan kan upptäcka dem. July börjar lära
sig köra utan att först ha konsulterat sin husbonde.
Smales känner sig berövade kontrollen över sin sista viktiga
ägodel och förvånas över trotjänarens sätt att ta sig
friheten att köra på egen hand. Båda parter för en intensiv
men dold kamp om i vems ficka bilnycklarna ska ligga.
Hagelbössan, som till slut blir stulen och förd till
gerillan av byns unge framåtsträvande man, har en likartad
funktion. Det är mer dess värde som mätare på makt och
myndighet än dess bruksvärde, som ger den dess
betydelse.
De som tycks anpassa sig bäst till de främmande
förhållandena är Smales tre barn som adopteras i bybarnens
krets.
Mot slutet av romanen blir familjen förd till traktens
traditonella byhövding. Smales fruktar det värsta. Ska de
bli ivägkörda, utlämnade till gerillan eller kanske dömda
direkt på platsen? Spänningen stiger i hettan och
dam
met. Efter några rituella kringelkrokar står de då ansikte
mot ansikte med mannen som har makt över deras liv.
Situationens överladdning förlöses i ett västgötaklimax.
Hövdingen kan inte förstå varför de vita inte gett honom
och hans folk vapen för att bekämpa ryssar och kubaner!
Paret Smales finner sig plötsligt stå och försvara gerillans
frihetslängtan! Verkligheten visar sig inte bara vara en
obehaglig pjäs, visserligen med ”rätt” politisk tendens,
en av aktörerna har till råga på allt totalt missförstått sin
roll och behöver övertydlig tillrättavisning.
Romanen slutar med att Maureen en morgon hör
knattret från en helikopters roterblad. Det framkommer
inte vilken sida i kriget den tillhör, men helikoptrar är ett
vanligt bekämpningsmedel mot gerilla, och för Maureen
har motorljudets civilisatoriska karaktär en
dragningskraft som blir henne övermäktig:
Hon springer: hon vågar det oerhörda, med ett livs
undertryckta mod; hennes sinnen är på helspänn; hon är som ett
ensamt djur under den årstid när djuren varken söker en
make eller vårdar sina ungar, utan existerar enbart för sitt
ensamma överlevande, i fientlighet mot allt som kan vilja
ställa krav eller anspråk. Hon kan fortfarande höra det
takt-fasta knattret, bortom de här träden och de här, och hon
springer emot det. Hon springer.
Där slutar romanen. Djupt under hennes liberala och
fördomsfria föreställningar om Sydafrikas framtid, och
också bortom de lärdomar hon dragit av vardagens
realiteter i ett av landets eftersatta delar, följer hon likt en
betingad reflex ljudet från den vita civilisationen. Likt ett
djur kastar hon sig mot räddningen, mot en tillvaro där
idéer blott är idéer - om de inte kallas apartheid - och
där det vita skinnet definierar människovärdet.
Julys folk visar att Gordimer starkare än kanske någon
annan förmår gestalta ett av 1900-talets mest
smärtsamma problem: rasismen och det koloniala livet. Utan
sentimentalitet eller demagogi förmår hon tränga under
huden på det vita herrefolket och visar hur bräckliga
deras föreställningar — även de upplysta och fördomsfria
-är inför historiens obarmhärtiga logik.
Lennart Hagerfors
Tapetens baksida
STINA HAMMAR Drömfyllt rum. En bok om Birger
Sjöberg.
Tomas Hammar. FoU förlag 1982.
En ande blott förvandlar så av grus och skjulverk bara
ett drömfyllt rum, där frågor gå i sorg mot stjärnor klara.
Dessa Birger Sjöbergs ord i Kriser och kransar 1926 har gett
Stina Hammar titeln till hennes bok, Drömfyllt rum. Det
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
