Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stina Hammar: Drömfyllt rum, anmäld av Birgitta Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
som Sjöberg talar om är hur vardag och materia
förvandlas till betydelsefulla symboler. Dikten blir ett drömfyllt
rum.
Symbolskapandet är en fundamental mänsklig
verksamhet. Det springer fram ur vår mest grundläggande
konflikt. Att skapa symboler är vårt sätt att bli människor
och individer. Symbolen är vår förmåga att hantera och
att uthärda den ursprungliga förlusten av samhörighet
med modern och med kosmos. I drömmen arbetar vi alla
med den förlusten. Där slår vi en brygga mellan
verklighetens åtskillnad och hinder och den lust som ropar inom
oss.
Stina Hammar tar Birger Sjöberg på orden i fråga om
detta förvandlingsnummer. Dikten ses som det
drömarbete och symbolskapande som vi alla är delaktiga i. Stina
Hammar öppnar därmed ett nytt spår i svensk
dikttolkning.
Psykoanalysen har haft många ansikten i
konstvetenskaperna. Det kan röra sig om att försöka besvara den
gäckande gåtan i konsten. Så arbetar Freud i sin analys
av Leonardo da Vinci. Där är det ingenting mindre än
det gåtfulla leendet hos Mona Lisa som ska besvaras.
Den gåta som Stina Hammar har känt sig utmanad av är
den påstådda bristen på sammanhang i Birger Sjöbergs
litterära utveckling. Sjöbergs produktion, så
koncentrerad i tiden, brukar beskrivas som en halsbrytande fard
från småstad och idyll till splittring och modernism. En
tilltagande brustenhet hos diktaren får förklara den
konstnärliga explosionen i den sista diktsamlingen.
Stina Hammar utgår från en annan kongruens mellan
liv och dikt. ”Liv och verk måste hänga samman. Det är
inte möjligt att skaparprocessen mognar medan
personligheten sönderfaller.” Det hon menar är helt enkelt att
Sjöberg från början till slut arbetar med
ursprungskon-flikten, att han genom att lyssna på drömmen och
symbolen kom till allt större klarhet både om verkligheten och
om det inre livets dynamik. ”Brustenheten” har snarare
att göra med omgivningens oförmåga att uppfatta
sanningen i den värld som Sjöberg visar oss.
Det som man kanske snarast förknippar med
psykoanalysen är att den söker sig tillbaka. Att den letar fram
det förflutna som mystiskt bryter in i nuet. 1 ett par
inledningskapitel presenterar Stina Hammar en
psykodyna-misk syn på barndomen och dess betydelse för hur vi
formas. Helt centralt ställer hon här den tidiga relationen
mellan mor och barn, symbiosen eller det preoidipala
stadiet. Detta är den ”nödvändiga dialogen”, till en början
styrd av primärprocesserna: introjicering, där den goda
modern eller bröstet införlivas med jaget, och projicering,
där de aggressiva impulserna blir förföljande objekt i
omvärlden. Mognadsprocessen innebär att vi lär oss hålla
samman. I stället för delobjekt ser vi hela människor och
i stället för splittrade motsättningar uppfattar vi svåra
med uthärdliga ambivalenser.
Mognad är ingen lätt sak. När som helst faller vi
tillbaka i det arkaiska. Birger Sjöberg arbetar med och
fortsätter i sin diktning denna ursprungliga dialog. I stället
för att glömma ”såren” låter han orden, som vita
blodkroppar, cirkulera kring dem. Diktandet är läkedom.
Lockelsen från det moderliga upphör aldrig: ”Det är så
gott att vila invid en kvinnas bröst”. Men lockelsen har
en frånsida: splittringen, utsugningen, förföljarna.
”Kommen gärna, jag skall räcka eder / hjärtat, som jag
har, att suga på!”
Den författare som Stina Hammar ser är människan i
den ursprungliga dialogen och i ”familjetriangeln”. Men
vilken författare känner vi till? Det är naturligtvis bara
texternas Birger Sjöberg. Hammar gör ingen principiell
skillnad mellan ”författare” och ”text”. Inte heller
mellan ”dikt” och ”dokument”. Texter av olika slag är allt
som vi har tillgång till. I Birger Sjöbergs fall är det dikter,
kåserier, brev, broderns skildring av barndomshemmet,
Sjöberg-forskningen osv. Det är detta material som Stina
Hammar läser, det är ur det som hon tolkar ut en
sammanhängande och konsekvent, men ändå inte sluten,
process.
Det nya och banbrytande i Hammars bok är det inre
förhållande som hon ser mellan diktning och
psykoanalys. Det som äger rum på diktens scen lyfts fram med
hjälp av de skeenden och mekanismer som psykoanalysen
har gett begrepp åt. I själva tillvägagångssättet är det
emellertid drömtolkningen hon mest knyter an till. Det är
detaljobservationen, den associativa metoden, t.ex. i
Freuds Drömtydning och i Vardagslivets psykopatologi, som
hon med stor auktoritet tillämpar. Drömmens eller
diktens helhet, det manifesta, måste för ett tag ges upp.
Drömtanken eller det latenta innehållet avslöjas först när
varje detalj uppmärksammas och efterforskas i sin
framväxt.
”Under klockornas vin / in de bära terrin / på en
blå-manglad duk, så ren”, sjunger Fridas vän om sin egen
begravning i ”Bleka dödens minut”. Varför ”terrin”?
Terrinen ter sig här som ett sakramentalt föremål,
inburet under klockklang. Terrinen är också ett lergods, en
möjlig symbol för den dödes kropp, hans stofthydda.
Men i en terrin bjuds även Ulla i Bellmans kända epistel
källans klaraste vatten. Det är både förgängelsen och
livets vatten som terrinen således kan gömma. Kanske är
det hela livets sammansatthet, och diktarens försoning
med detta, som terrinen kan indikera.
Birger Sjöberg var en särdeles fumlig och bortkommen
person i den praktiska verkligheten. Hur ofta hör vi inte
anekdoterna om hans tafatthet. Men ska vi bara se det
som älskvärda egenheter när en vuxen man inte kan ta av
sig en väst eller en krage utan att slita sönder
knapphålen? Eller när han som expedit visar upp tapetens baksida
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
