Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stina Hammar: Drömfyllt rum, anmäld av Birgitta Holm - Magnus Jacobsson: Furst Kropotkin, anmäld av Ragnar Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
en port för var själ”. Stina Hammar ger oss en
grundläggande lektion i att läsa denna Sesamskrift. Hon rör sig
med stor säkerhet både i drömmens allmänna värld och i
den värld av Sjöbergtexter som innefattar allt från de
tidiga kåserierna till de sena textfragmenten. Birger
Sjöbergs verk är, skriver Hammar, ett ”alfabet” i drömmens
skrift. Stina Hammar har gett oss skriftens ABC-bok.
Däremot kan jag inte riktigt se varför drömmen ska
behöva få det försteg som Stina Hammar ger den. Diktens
förvandlingsnummer liknar drömmens, men behöver inte
bokstavligen föregås av en dröm. I princip är emellertid
synsättet både fruktbart och giltigt. Stina Hammar
upphäver skiljelinjen mellan dikt och drömarbete, mellan
friskt och sjukt, mellan ”analytiker” och ”patient”. Det
är vår gemensamma delaktighet i ett språk och en
symbo-liseringsförmåga som hon lyfter fram. Det är, kan man
säga, vårt undermedvetna som hon lär oss att läsa - och
som hon lär oss att läsa med.
Birgitta Holm
Lyrisk biografi
MAGNUS JACOBSSON Furst Kropotkin Dikter.
Bonniers 1982.
När jag läser Magnus Jacobssons debutdiktsamling Furst
Kropotkin funderar jag över den historiska referensens och
rolldiktens betydelse för den unga svenska poesin. Det
raffinerade och ibland kryptogrammatiska spel med
historiska gestalter som t ex Gunnar D Hansson använder
sig av {De dödas traditioner) har framförallt den funktionen
att ge det poetiska uttrycket en mångtydighet i tiden,
medan en rolldiktning som Niklas Rådströms Dikter ur
Sandro Della Quercias liv är en vehikel för
identitetsutfor.sk-ning - därför är också Sandro en fiktiv gestalt.
Magnus Jacobsson har haft ambitionen att skriva en
lyrisk biografi över Furst Pjotr Kropotkin, den
aristokratiske anarkisten som hann dö precis lagom för att slippa
uppleva den leninistiska purgeringen av hans likasinnade
(1921). Jacobsson vill med detta grepp ställa några
tydliga och, tyvärr visar det sig, entydiga frågor om
individen-i-historien och
individens-frihet-kontra-sam-hällets-krav.
Furst Kropotkin beskriver en fallande skala kvalitativt:
de första sviterna innehåller flera fina dikter, som också
visar sig vara bokens bästa, medan de båda sista
innehåller många dödsbädds- och besvikelse-klichéer: ”Fursten
ligger stilla/i feber/blicken har förlorat sitt fäste”;
”Kropotkin ser:/ — nu darrar handen — /lövdungen bär
fingrarna mot en skog” etc.
Den starka inledningen beskriver med stor frihet och
stor språklig energi och identitetsvilja, Kropotkins
barndom och uppväxt där brutaliteten mot de arbetande/
tjänande klasserna provocerar barnets sensibilitet.
Här är Jacobsson oförvägen och står fri gentemot sin
huvudperson, det handlar också om Magnus själv:
Smekningen på huvudet,
deras tungspetsar
som vassa slickade tandraden
fraset av en klänning när någon
i en mörk vrå
gjorde en hastigt undanglidande rörelse
- så äkta och levt det barn-perspektivet känns och är! I
dikten ”Trädet” skriver Jacobsson bedårande om
barnets värld, om ”min” och ”mitt”, om att bli någon
avskild från och förbunden med sinnesvärlden. Om
Jacobsson konsekvent hade skrivit en lyrisk rolldikt, en
yäAbio-grafi, tror jag att Furst Kropotkin vunnit en hel del i styrka
och intensitet.
De etiska och politiska samvetsfrågor gestalten
Kropotkin ställer oss handlar om individens ansvar och
frihet, om samhällets totalitära mekanismer. Frågorna är ju
inte nya men måste ändå ställas om och om igen, dock
hela tiden på ett nytt sätt. Det gör nu inte Jacobsson - det
är i de intima ”sidodikterna” och reflexionerna, på
stickspåren som han hittar det fräscha, friska, starka
uttrycket.
Men Magnus Jacobsson gör en stark debut på det hela
taget. Hans bilder för ljud och miljöer är ofta träffsäkra,
medan de bilder som handlar om åldrande, sjukdom och
död ofta är hårresande konventionella och svaga: ”Ur
tsarens mun, han är/mycket sjuk/rinner en röd massa/
det är inte blod/det är någonting geléartat/Det doftar
mycket illa” — nej, inte stinker det gott inte!
Svagheterna och styrkan i Furst Kropotkin kanske säger
något om detta med dikten och erfarenheten: när
Jacobsson skriver om att växa, om att såras till människa och
man - då är gestalten Kropotkin närvarande och
trovärdig. När det handlar om kroppens upplösning, smärtan
och annalkande död, om besvikelserna, om bokslut efter
ett liv i kamp - då blir rösten svag, bilderna blodlösa
(något geléartade skulle man kunna säga) och vaga.
Magnus Jacobsson har en hel del talang och är mycket
säker i tekniskt avseende. Jacobsson är bildkonstnär,
vilket inte är särskilt märkbart (medan t. ex. Niklas
Anderbergs diktsamling Ett glas himmel i hög grad är den
valörkänslige och behärskade målarens — en mycket fm och
förbisedd diktsamling f. ö.) mellan pärmarna; däremot
väcker Jacobssons omslagsvinjett intresse för hans
bildkonst.
Ragnar Strömberg
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
