Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandro Key-Åberg: Fridhem, Småland, Sverige, anmäld av Lars Nygren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Vanligt och ovanligt i Fridhem
SANDRO KEY-ÅBERG Fridhem, Småland, Sverige.
Prosa.
Bonniers 1982.
I slutet av 50-talet köpte Sandro Key-Åberg och hans
hustru Gudrun en gammal nerlagd skola i Småland.
Fridhem var husets namn. Uselt var dess tillstånd efter
att länge ha stått obebott. Men billigt dess pris: 4.000
riksdaler. Om detta hus, och om människor i bygden som
på olika sätt haft med det att göra, till exempel den
annars saktfärdige snickaren och drömmaren Peter Blixt,
som på kommunens uppdrag byggde skolhuset 1883,
berättar Key-Åberg i boken Fridhem, Småland, Sverige.
Han berättar i du-form, presenterar sig själv först, där
han står på Fridhems lilla öppna veranda iförd fläckiga
gabardinbyxor och en brun ylletröja som är fransig i
ärmarna. Efter ett par rader anges tonen. ”Jag har en, som
du kanske tycker, besynnerlig förkärlek för gamla plagg.”
Sådana du-tilltal kan vara vanskliga. Risken är att
läsaren inte alls känner sig som det där du-et, (och vem är det
då som läser boken!?) att läsaren t.ex. inte alls finner
förkärlek för gamla plagg ”besynnerlig” utan tvärtom
liksom författaren själv tycker att gamla kläder har en sorts
ingrodd vänskaplighet mot kroppen.
Läsaren blir då ett jag på en teater där också publiken
hör till scenbilden. Det är till den publiken författaren
riktar sitt du. Gestens innebörd undgår väl ingen: en
demonstrerad attityd av generositet, öppenhet, möjligheten
av samtal medmänniskor emellan.
Fridhem, Småland, Sverige är en mycket märkvärdig bok
på ett särskilt sätt: i sin lågmälda omärkvärdighet.
Vänligt småpratande tar Key-Åberg, som det känns naturligt
att kalla Sandro, läsaren under armen och spatserar runt
i huset och i dess räjonger (på den nämnda
presenstea-tern, alltså). I den lilla röda stugan på andra sidan
landsvägen bodde en fru Fransson, som dog i cancer 1959.
Hennes öde grep poeten. Han skrev en dikt om henne.
”Har du lust att läsa den?” frågar han. Jo, det har
läsaren. Då citerar han sin dikt från 1960, och det är en
mycket fin dikt, märker läsaren (Så nu vet du det).
Det ingår också ett par andra dikter i boken, och en
som inte ingår. Mitt emot täta bestånd av körvel, ”en
utmärkt soppkrydda och god att äta också som sallad”,
ligger en brädhög. Det är resterna av det gamla utedasset.
En gång under en höstlig svampplockartur kom Sandro i
samtal med dasset och det berättade sitt liv för honom, en
berättelse som sedan blev en dikt. Det är den dikten som
inte ingår. ”Du kan läsa den i min bok Uppslagsbok för
rådvilla som kom ut 1970”.
Skulle den inte precis buskablyga hyllningssången till
det svenska utedasset ha sprängt ramen för Fridhemsbo-
ken? Kanske. I Fridhem, Småland, Sverige är det nämligen
inte den burleske ordkollraren med det vänligt rasande
satiriska bettet som är i farten, inte rolldiktaren som slår
en älskvärd prata på mattan mitt i folkhemmets finrum.
I ett milt septemberljus sitter Sandro i sitt arbetsrum i
Fridhem i det strävsamma gamla Småland i det
struktur-omvandlade Sverige. Han ser och minns med vidöppna
sinnen. Visst handlar det om hur han och hustrun rustar
sitt hus och småningom köper en liten DAF för att klara
sig mot nedrustningen av kollektivtrafiken utanför
knuten. Men framför allt handlar det om andra människor,
människor och förhållanden äldre än folkhemmet. Ur ett
material av protokoll och dokument, av bygdehistorier
och regelrätta intervjuer, och med en liten samling
välvalda fotografier, fogar Sandro med varsam hand
samman bilder av dessa människor från ett svunnet eller
snart svunnet Sverige. Här finns inslag som kunde vara
hämtade ur någon hembygdsförenings årsbok. Vilket inte
är menat nedsättande utan som en angivelse av hur
okonstlad och enkel denna prosa skenbart kan te sig.
Till de direkta intervjuerna hör ett femton sidor långt
samtal med Sven Berggren, före detta skogschef på
Mo-Domsjö. Berggren medger att den hårdexploaterande
skogsdriften varit kortsiktig och ytterst rentav motverkat
sitt eget syfte: profiten. Men hans sammanfattning är
ändå hoppfull. Utan alltför irreparabla konsekvenser har
ingreppen lärt oss en del om naturens ekologi och
ömtåliga balans.
Det utan jämförelse mest omfattande porträttet i boken
ägnas en före detta lärarinna i Fridhem, Alma Stenberg,
en väldig valkyria som styrde och ställde, despotisk och
stridbar, men som, vilket Sandro bemödar sig om att
visa, också styrdes och ställdes av den svenska överheten,
sin tid och sitt öde.
Alma Stenberg var den första diktaren i Fridhem. På
eget förlag gav hon ut ett häfte dikter och en
romantiserad självbiografi. Sandro beskriver dessa alster och ger
exempel. Det finns i hans beskrivning ingenting av
raljerande översitteri. Men inte heller försöker han framhålla
hennes hjälplösa verser som någonting mer än vad de är.
För en gångs skull håller man med författaren till en
baksidestext. ”Fridhem, Småland, Sverige är en bok som
handlar om det vanliga och som övertygande visar att det
vanliga inte finns.” Kanske kan man säga om Sandro
Key-Åbergs bok att den är en tillämpad predikan om
medmänsklig växt, klokhet och öppenhet. I en tid av så
mycken flimrande, falsk och förment folklighet lyser den
som en fyrbåk. Och den lyser av en egen och sällsam
kraft: det verkligt märkvärdiga i det omärkvärdiga.
Lars Nygren
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
