Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Milan Kundera: Kärlekens löjen, anmäld av Ulf Olsson - Sven Olof Lorentzen: Schackklubben Tanke och Vilja, anmäld av Staffan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
let: Tatrabergen och rummet som de hade bokat.
Låtsas-livet angrep plötsligt det verkliga livet”. Båda försöker
bryta det allt allvarligare spelet, men drivs varje gång av
den andra allt längre in i rollen, hon som prostituerad
och han som hennes kund. Så kan spelet bara utmynna i
en katastrof, där de älskande inte längre ser varandra och
med mannen i maktpositionen. Flickan förtvivlat
sökande sin rätta identitet, han ”rädd för att återvända”.
”Låtsasliften” är i konventionell mening spännande
att läsa, jag vill verkligen se hur det ska gå. Så blir jag en
deltagare i spelet, jag accepterar dess villkor. Men när jag
står vid spelets slut, när berättaren cyniskt avslutar sin
historia, angriper textens låtsasliv mig: jag förvandlas till
medansvarig för katastrofen, eftersom jag förförts av
parets tvingande spel.
Samtidigt vet jag ju att detta bara är illusion, ett
textens lockande spel med läsaren. Men just i den punkten
snärjer den mig slutgiltigt. Om jag avvisar textens
berörande av mig, luras jag slutgiltigt in i dess garn. Försöker
jag förneka den, fullbordas dess ironiska triumf över mig:
jag har ju redan besegrats och njutit av det. Där är
läsarens fångenskap; ett i sista hand lustfyllt förhållande till
texten, som förvandlar dess imaginära spel med
betydelser till verklighet.
Kanske delar jag så den unge mannens erfarenheter i
”Den eviga åtråns gyllene äpple”. Han och hans kamrat
har drivit kvinnojakten över i en vetenskap om
”registrering” och ”kontaktering”. Poängen är att inte förföra
någon, men att hålla en ständig hög beredskap. Ingen av
dem vågar erkänna att det bara är på låtsas, ett sätt att
förlänga ungdomen och en vägran att erkänna de
ständiga nederlagen:
Vad spelar det för roll att alltsammans är meningslöst spel?
Vad spelar det för roll att jag vet om det? Slutar jag verkligen
spela spelet bara därför att det är meningslöst?
Ulf Olsson
En schackklubbs undergång
SVEN-OLOF LORENTZEN Schackklubben Tanke och
Vilja. Roman.
Bonniers 1982.
Härom året utgav Sven-Olof Lorentzen romanen
Undergång, ett lyckligt motivfynd som heller inte undgick viss
uppmärksamhet. Den beskrev det gåtfulla och föga
bekanta slutskedet i historien om en koloni med nordbor
kring några fjordar och näs på grönlandskusten
fram-emot år 1500.
Romanen skildrar ett samfund som överlevt sin egen
mänsklighet, där de moraliska och sociala motstånden
kortslutits sedan kampen för framtiden redan förlorats.
Betesmarkerna ligger ödelagda, fisket vill sig inte, den
sparsamma skogen är skövlad, och det är en dryg
mansålder sedan skepp från Noreg och yttervärlden visade sig
vid synranden. Blodskam idkas i jordkojornas frusna
enslighet, och barnen som ännu föds är lytta eller debila.
Mord iscensätts utan att vare sig bödel eller offer tycks
nämnvärt engagerad. Det är en ödslig och utmattad
dödskamp, kringgärdad av det ofarbara havet, den
tigande isen - och det osynliga krypande hotet från
skrä-lingarna, inuiterna, de som ska överleva.
Lorentzen har byggt sin roman i korta belysande
scener. Han eftersträvar en saklig knapphändig prosa,
osmyckad men med en elegisk aning i skildringen av det
omänskliga landskapet. Utan att ta steget ut i sörjig
melodram låter han ämnets medfödda dramatik fylla texten
till bredden med allt man kan önska av mänskliga
extremer — motivet sanktionerar allt! Också författarens
hänsyftningar till sin samtid: så här blir det när man ställer
sig i ofas med naturens påbud och villkor.
Men särskilt drabbande är romanen alltså inte.
Kalhyggen och insektsangrepp, jo.
Snedfördelning och försenade uppror, jo.
Sedernas förfall, jojo.
Som kontur till en metafor för vår tids predikament är
grönlandskolonin lika tilltalande som snart sagt varteviga
ögonblick i den västerländska historien. Det vill mera till,
som aldrig kommer. Våld och incest och annat i den
genren blir egendomligt urvattnat hos grönländarna, där
laglösheten är norm, vådligheterna blir romaneskt
staffage. När Lorentzen håller fram bilden av en karl som
slår sjuan vid knuten och spanar in väderleken, då kan
texten få liv, så avsevärt mycket mera än när bloden
skvätter.
Den grönländska kolonins undergång erbjuder alltför
uppenbara användningsområden för litteratur, men
motivet förblir stumt i Lorentzens händer. Han har varken
tolkning eller språk nog för tyngden av ett väldigt
ödesdrama. Inte heller verkar han riktigt lita på sitt handlag,
blir både vag och övertydlig - och när den siste
kvarle-vande kolonisten ger sig ut på sjön i en upphittad kajak,
för att i bokens slutscen möta döden, blir författarens
av-rundning till ett urskuldande flin:
Han är på väg mot öppna havet. Han är på väg bort från
detta förbannade land. Han är på väg till Island, till
människor, till trygghet.
Havet välter, stormen viner.
Från den grönländska miniatyrvärlden har Lorentzen nu
ytterligare trappat ner sin modell. Den nya romanen
handlar också den om undergång, i mindre spektulära
yttringar visserligen. Det gäller schackklubben Tanke
och Vilja i den småländska bruksorten Ålamo, dess
relativa storhet och gradvisa fall åren 1954—68. Det är en
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
