Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Olof Lorentzen: Schackklubben Tanke och Vilja, anmäld av Staffan Söderblom - Karl Rune Nordkvist: Solens barn, anmäld av Carl Erland Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
idyllisk sammanslutning, medlemmarna rekryteras ur
förhandenvarande samhällslager, endräkt råder när de
tisdagskvällar möts i kaffeångorna på konditoriet för att
gemensamt utöva tankemöda och viljekraft.
I femton berättelser tecknar Lorentzen klubbens
nedgång sådan den avspeglas i medlemmarnas levnadsöden,
och flera av historierna är minnesvärda. Som det
inledande porträttet av klubbens storspelare, en lite ödslig
förman på mekaniska verkstan som vemodigt inser att
schacket fyller ett orimligt utrymme i hans ihåliga
ung-karlstillvaro. Det är han som får inleda nedgången just
som klubben nått som högst, genom att onödigt förlora
det parti som skulle fört Tanke och Vilja upp i allsvenska
serien. Nedförsbacken kantas sedan av vardagliga och
finkänsligt avlyssnade livshistorier, tills klubbens sista
hopp, ett par gymnasister, i det sena sextitalet vänder
blickarna mot den globala solidariteten och ryggarna åt
den trånga gemenskapen över schackbrädena.
Spelarna faller ifrån, och medan Tanke och Vilja går
mot sin upplösning gör samhället sammalunda. Verkstan
tynar och avskedar, folk stänger dörren om sina liv,
konditorn avlider och klubben blir hemlös. In i ortens och
föreningens stillsamma tillvaro tränger den nya tidens
onda: ensamhet, brottslighet, politik...
Men upplösningen är så elakartad att den också slår
sig på själva romanen: alltmedan schacket förlorar i
betydelse för ålamoborna, far Lorentzen allt större problem
med att motivera sin sammanhållande metafor. Boken
förlorar i snabb takt sitt magnetiska centrum och
författarens mödor att koppla de enskilda berättelserna till
klubben blir alltmer ansträngda. De styvaste kapitlet mot
bokens slut äger också rum långt från Småland - i ett
häpnadsväckande parti mellan en långtradarförare och en
sovjetisk tullofficer vid finsk-ryska gränsen.
Lorentzen kallar sin bok ”roman om ett Sverige”, och
visst har det väl blivit ett blekt elände här hemmavid
-sedan kommunsammanslagningarna förvandlat
storparten av landet till periferi, sedan televisionen privatiserat
folks fria tid, sedan bilismen gjort oss till ensamma
flyktingar... Eller nog vill man tro så medan Lorentzens
milda fabulering ännu pågår.
De båda romanerna är ett slags negativa speglar av
varandra. Det täta motivet från Undergång har blivit löslig
konstruktion i Schackklubben Tanke och Vilja, grönländarnas
tillrättalagda tragedi har blivit ålamobornas
svårförut-sägbara öden. I sin nya bok har Lorentzen funnit ett
bärande språk, som han behärskar med munter känslighet
och som är rymligt nog för alla skiftande porträtt som ska
skisseras. Att romanen alltmer spricker upp till en
samling fristående noveller må vara hänt.
Om den grönländska kolonin var ett storvulet fynd för
en roman är väl schackklubben i Ålamo rätt olyckligt.
Men Sven-Olof Lorentzen har med sitt goda sinne för
den litterära småskalighetens värden arbetat sig igenom
de flesta svårigheterna och åstadkommit en egensinnig
och läsvärd bok.
Staffan Söderblom
Oheroisk fattigdom
KARL RUNE NORDKVIST Solens barn. Roman.
Norstedts 1982.
Karl Rune Nordkvist gör det sällan lätt för sig; hans
tunga och självklara solidaritet med arbetarklassen tycks
ibland vara en envis solidaritet-trots-allt. I hans
prosabyggen finns det inga muskulöst sköna framtidshj ältar
under brinnande fanor, inga kollektiv bestående av
individer fyllda av det gemensamma målets förverkligande;
men desto mer av småaktighet, tarvlighet i det lilla, svek,
jantelagen som dagligt livsklimat. Han iakttar noga
träl-sinnets alla yttringar och funktioner.
Solens barn handlar om en liten svensk by vid tjugotalets
slut. I berättelsens början står en elvaårig pojke och ser
tåget släppa av den nya lärarinnan och hennes sjuka
syster. Han får i uppdrag att ro dem över sjön till skolan. De
är främmande, svala och han förundras över och skräms
lite av dem. Han ska komma att bli ”vän” med systern
som ska berätta för honom om världen därutanför och
därmed bekräfta att den existerar — och i och med detta
bekräftar hon också pojkens existens, hans verklighet och
hans möjligheter.
Själv bor han tillsammans med sin mor hos banvakten
Persson. Han är i byns ögon en horunge. Han är en av de
absolut lägsta i ett samhälle där endast en liten minoritet
kan sägas vara höga. Stationskarl Löw har en hustru som
sedan hon blivit troende inte vill släppa till. Beriden och
plågad av alltför länge tillbakahållna lustar försöker han
komma mellan låren på pojkens mor, misslyckas och
utsätts av henne för ett klumpigt, hämndlystet
utpressningsförsök.
Tidigare har en flottningsstrejk misslyckats.
Strejkledaren Ante kommer på svarta listan, tvingas till
förnedringen att uppsöka fattigvården. Hans revolutionära
visioner förmår inte tända de andra längre. Tillförsikten är
valhänt och fumlande: ”Sammankomsten var slut och
det mesta av det som sagts kunde liknas vid mörkret
utanför.”
Och: ”Ingen hade svarat honom eller visat att de
förstått vad han talat om. För dem var den moderna tidens
välsignelser lika främmande som kyrkoherden och den
klass han representerade.”
På ett plan kan den här skildringen beskrivas som mer
pessimistisk än bilderna av Becketts människospillror
nertryckta i soptunnor. Fast sådana jämförelser är
vansk
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
