Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Karl Rune Nordkvist: Solens barn, anmäld av Carl Erland Andersson - Jean Rhys: Resa i mörker, anmäld av Christel Würthen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
liga, slår det mig. Det är skillnad mellan en social svärta
och en metafysisk, en skillnad i förutsättningar och i
resultat.
Nordkvists i tid och rum noggrant utplacerade
fattigdom, den luktar, den är svenskt förflutet, och helt
oheroisk. Jag försöker komma åt var solidariteten i Solens barn
sitter, hur den sitter. För den fmns ju där. När boken är
utläst är man helt övertygad, den är så lätt att känna;
men aldrig uttalad. Nordkvist ser mycket klart. Utan
försök att släta över, upphöja. Utan försök att lägga till så
mycket försoning. Men solidariteten?
Nej, det är ändå inte så att det är fråga om en
solidari-tet-trots-allt. Det är mera... en solidaritet-just-därför.
Den finns inte i lätt utpekade detaljer, den är helheten.
För om det gives rätt lite försoning och hopp så lyser det
ändock om denna berättelse, kring texten; dess bredd,
dess strama lätthet. Och jag menar nu inte någon form av
religiös strålning. Den prosa Nordkvist här använder sig
av är mästerlig; lågmält intensiv, exakt som poesi utan
poetiska åthävor. En sträv smak av vardag, mycket
påtaglig. Scenerna är sedda, djupt kända, erfarna. Det
försiktiga bildspråket är effektivt. Svärtan bländar inte, men
den äger en matt glans.
Pojkens perspektiv är centralt på det sättet att det
kvarhålles också då vi inte ser genom hans ögon. En slags
genomskådande naivism; de vuxna och deras handlingar
verkar förvuxna, tydliga och avslöjande. Exakt som poesi
utan poetiska åthävor... där finns en svag ton av saga:
En natt i mitten av december kom den första svåra stormen
med snö i sitt sällskap. Fylld av varnande ljud drog den fram
över sjön och vägar som snabbt gjordes oframkomliga. På sin
väg lyfte stormen taken från några fallfärdiga lador och
skrämde byns bandhundar till tystnad. Ljus tändes i stugor
där ängslan trängt in och väckt ungarna. Natten stod svart
som beck utanför fönstren som snart murades igen på den
sida av husen som låg vänd mot vinden. I stormens sällskap
fanns också köld lika vass som den torra snön. Objuden tog
den sig in genom springor och skorstenspipor för att berätta
om den mäktiga vinterns ankomst.
Denna svaga sagoton står inte i motsats till realismen.
Den är realismen! Och solidariteten, nödvändigheten att
ständigt, dag för dag, återskapa och upprätthålla den.
I slutet har trots allt någonting ändrats. Pojken lämnar
med tåget byn, han har tuberkulos och måste vårdas
utanför hemmet. Han sitter ensam i en för honom ny
värld:
Vagnen vaggade och de många ljuden sövde men han
kämpade mot tröttheten. Okända var de ortnamn som
konduktören ropade före varje uppehåll och främmande de människor
som steg av eller på. Till tröst ville pojken tänka på det
lärarinnans syster sagt om solens barn, men större än det fanns
inom honom rädslan för det som var ensamheten.
Någonstans långt borta fanns hans mor och styvfadern, skolhuset,
hunden och den långa slingrande vägen genom byn.
Carl Erland Andersson
En skymningsvärld
JEAN RHYS Resa i mörker. Roman.
Översättning av Britt Arenander.
Tiden 1982.
Författarinnan Jean Rhys föddes 1890 i Västindien, kom
som sextonåring till England, började på trettitalet skriva
vemodiga och sorgsna berättelser som alla berättar om en
passiv, undanglidande kvinnotyp, som inte hör hemma
någonstans. Hon föll i glömska och återupptäcktes några
år före sin död 1979 i England.
Det var som om en ridå hade fallit och dolde allt jag
någonsin hade känt till. Det var nästan som att födas på nytt.
Färgerna var annorlunda, lukterna annorlunda, den känsla som
saker omedelbart uppväckte inom en var annorlunda... en
skillnad i mitt sätt att bli rädd och mitt sätt att vara lycklig.
Så börjar romanen Resa i mörker, första gången utgiven
1934, nu kongenialt översatt till svenska av Britt
Arenander och utkommen på Tidens förlag. Resa i mörker är
historien om Anna Morgan som likt sin upphovsman
kommer från det ”frodiga”, ”varma” Västindien till det
kalla, avvisande England, till Londons ”döda lukt.”
Anna försöker försörja sig som skådespelerska i ett
resande teatersällskap, ”ständigt på väg till ett annat ställe
som ständigt var detsamma.” Hon förälskar sig i en
enfaldig bourgeois, lämnas under grymma och tarvliga
former (”Han gjorde sin röst mycket vänlig, men uttrycket i
hans ögon var som en hög, slät vägg som det inte gick att
klättra uppför.”), och driver sakteligen under en sorts
depressiv dvala in i prostitutionens skymningsvärld.
Prostitutionen och förnedringen återges detaljskarpt,
kyligt distanserat, fullständigt illusionslöst, men Anna
framställs ändå inte som offer, det är som om
prostitutionen exakt motsvarar hennes upplevelse av världen och
att den anonyma skugglika tillvaro, som demi-monde
representerar, erbjuder henne det hon helst vill: att kunna göra
sig oåtkomlig.
Jag är hopplös, uppgiven , oerhört lycklig. Är det jag? Jag är
dålig, inte god längre, dålig. Det betyder ingenting, absolut
ingenting. Bara ord. Men någonting med gatornas mörker
betyder någonting.
Det är möjligt att spåra Jean Rhys’ öde i Annas. Som
Anna arbetade författarinnan efter att ha kommit till
England bl.a. som skådespelerska, men försörjde sig
framför allt genom män och började, under sitt första
äktenskaps misslyckande, förmodligen skriva i
självterapeu-tiskt syfte. ”Redan som barn upptäckte jag att smärtan
försvinner om man formulerade den i ord. Den lämnar
kvar någon sorts melankoli, och sen är den borta.”
Frågad efter det självbiografiska innehållet i sina
ro
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
