Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jean Rhys: Resa i mörker, anmäld av Christel Würthen - Staffan Seeberg: Där havet börjar, anmäld av Magnus Ringgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
maner svarar Jean Rhys att associationerna har sitt
upphov i det verkliga livet men ”jag tycker om form väldigt
mycket, en roman måste ha form men livet har inte
någon form.”
Det är ingen ”bekännelse” i den vanskliga genren
”kvinnlig bekännelselitteratur” som Jean Rhys avlägger.
Anna Morgan är en konstfigur, ett fiktivt ideal: en gåtfull
melankolisk främling i världen som blir till inför vår och
sin författares blick.
Ingen ”kvinnlig bekännelselitteratur” alltså, men
ändå: hur låter sig inte Jean Rhys inneslutas i Annas
melankoliska bilder, som aldrig lämnar den en gång fixerade
positionen i världen: ”... ingenting annat än de fuktiga
träden och det blöta gräset och de sorgsna molnen, som
rörde sig sakta - det är lustigt hur det får en att känna det
som om det inte finns något annat någon annastans, att
det bara är ett påhitt att det skulle finnas något annat.”
Det är denna inneslutenhet som ger texten sin
egendomliga, vemodiga skönhet. Den bildar en känslig hinna
av glas som avskärmar världen. Allt utspelas långt borta
och samtidigt nära, suddigt och samtidigt skarpt. Billiga
hotell och pensionat bildar ett adekvat scenario för den
själsligt plågsamma likgiltigheten. Människor dyker upp
och försvinner, anonyma, tomma, fördjupande känslan
av främlingskapet. Sexualiteten är samtidigt en
förödmjukande underkastelse och en bortvänd överlägsenhet
som blir till en dödslängtan i prostitutionens mörker.
”Jag låg på sängen och tänkte, det återstår en sak - jag
skall sova... Jag skall sova, som om jag vore död.”
Den här på trettitalet skrivna romanen om 1910-talets
ödsliga storstadsliv har blivit något av en kultbok i det
begynnande åttiotalets västliga storstadsliv, liksom den
Rhyska kvinnotypen, en ”främling i världen” som tycks
utöva en suggestiv nattlig lockelse. (Good Morning
Mid-night kallar Jean Rhys sin 1938 utkomna novellsamling,
signaliserande en själsfrändskap med Emily Dickinson,
vars dikt står som ett portvalv till novellerna.)
Hopplösheten, känslan av att inte höra hemma
någonstans, skapad av den hyperkänsliga blicken; vägran att
ha ett mål i denna konventionella och fantasilösa värld
kännetecknar Anna. Hon föredrar maskeraderna på
gatorna, skuggorna, det fiktivas löfte, den långsamma
rörelsen mot nattens skogar. Anna, den i dödsdriften fångna.
”Jag är nitton år ochjag måste leva och leva och leva.”
Christel Wiirthen
Människa eller samhällsvarelse?
STAFFAN SEEBERG Där havet börjar. Roman.
Norstedts 1982.
Ett vanligt romanschema kan skissas så här: Man lägger
ett vertikalt snitt genom ett samhälle från slott till koja,
låter de punkter i den sociala skiktningen som ligger i
snittytan besättas av konkreta människor, man drar in
dem i en intrig som far beteckna sammanhangen dem
emellan. Intrigen parallelliserar skeenden och företeelser
på de olika planen för att slutligen explicit eller implicit
ge en sens moral, en samhällssyn som kan bestå av
antingen harmoniföreställningar eller av kamp och konflikt.
Ytterligare en dimension kan läggas till detta schema om
man utsträcker det i tiden och sålunda kan åskådliggöra
förändringar av historisk art i skiktens relationer till
varandra. Detta utbyggda schema används av t.ex. Sven
Delblanc i Hedebyserien och i Stig Strömholms senaste
roman. Den senare betonar harmonin och samspelet i
den socken han skildrar; Delblancs orkestrering är rikare
och ger större utrymme åt konflikterna.
En roman av denna snabbt tecknade typ har Staffan
Seeberg åstadkommit i Där havet börjar. Den historiska
dimensionen saknas dock i den meningen att bokens
universum bevarar proletariatets plats på den nedersta
pinnen och kapitalisternas upphöjda läge åtminstone under
den generation man får följa i romanens tillbakablickar.
Romantypen är föga ”experimentell”; Seeberg tycks
åtminstone från och med Grönlandsskogen ha övergivit
språk-och formforskningen från t.ex. Vägen genom Vasaparken för
att skriva ”realistiskt”. Grönlandsskogen var en utopisk
roman framsagd på ett realistiskt språk och anklagades
sålunda bland annat för banalitet och för alltför slaviskt
följda konventioner. Den sexuella lyckan var enligt
många alltför manligt och potent skildrad. Åtminstone
på denna punkt är den nya boken annorlunda; dess
huvudperson Preben förlöses sexuellt i ett slags passivitet
som konventionen utnämnt till kvinnlig. Och det känns
inte som om Seeberg bara vänt upp och ner på
värdeskalan; mötet mellan Preben och den avhoppade
överklassflickan Linda - när det äntligen blir av - är fint skildrat
och en av bokens höjdpunkter trots att språket här som i
den övriga romanen ligger nära banaliteten. En annan
sexuell konvention är dock mera tvivelaktig. Bokens
kapitalist och fifllare Rode tecknas som sadistisk homosexuell,
och till det finns ingen vettig motivering annat än den
grälla effektens. Makten som sexuellt perverterad har
skildrats bättre och fått större symbolverkan hos -
återigen — Delblanc i exempelvis Nattresa och Grottmannen.
Ro-des trovärdighet hos Seeberg sviktar; han blir ingen
människa, blott en punkt, en nödvändig skärningspunkt i det
vertikala samhällssnittet. Inte heller konstnären Ode-
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
