Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Staffan Seeberg: Där havet börjar, anmäld av Magnus Ringgren - Lennart Sjögren. Lövskogselegier, anmäld av Gunnar Eddegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
bring som står i ekonomiskt beroende till Rode blir en
verklig romanfigur. Han behövs bara där som exempel
på konstens korruption och som en kugge i intrigen.
Mekanikern Preben, proletär från Göteborgs
halvslum, möter Linda, direktörsdotter från samma stad.
Preben driver en liten verkstad i Marstrand, romanens
miniatyrsamhälle där skiktningen kan ledas ända ner i
topografiska detaljer, på jobb främst från den vedervärdige
kapitalisten Rode och hans vänner - bilar, båtmotorer,
lägenhetsrenoveringar etc. I Prebens bakgrund finns en
”lösaktig” och ”supig” mor. Lindas mor är alkoholiserad
— ett praktiskt arrangemang eftersom hon då lätt kan
stoppas undan och hållas lugn med en låda portvin när
mannen vill vara på egen hand. De båda kvinnorna möts
i en kort aning av igenkännande på gatan i Marstrand,
men ingen kommunikation kan uppstå klasserna
emellan. Preben renoverar en lyxlägenhet i Göteborg åt Rode.
Prebens styvfar försöker vanmäktigt sätta ett gammalt
ruckel i Mölndal i stånd - för att slutligen i sitt livs enda
grandiosa men förtvivlade handling sätta eld på hela
skiten. Sådant är exempel på hur Seeberg parallelliserar de
olika sociala skikten i sin roman, hur i princip samma
handling kan ha helt olika innebörder beroende på sin
sociala infattning. Greppet tillhör genren men blir inte
sämre för det. Boken är överhuvudtaget stramt och
skickligt komponerad med en spännande intrig, med kapitel
där man måste läsa några sidor innan man förstår deras
funktion och vilka personerna är. Sådant håller läsningen
vid liv till sista sidan.
Enda undantaget i boken från regeln att klasserna inte
kan mötas utan att förtrycka varandra är Preben och
Linda. De befinner sig bägge i social rörelse. Efter
katastrofen då Preben drämmer en skiftnyckel i Rodes skalle i
tron att Linda haft en aflar med honom - Preben är den
ende som inte vet hur Rode lever — kan han börja sitt
uppror också mot sin hämmade sexualitet. Preben och
Linda möts i ett slags socialt vacuum genomströmmat av
frihets- och framtidsmöjligheter, och detta avbildas i en
fard på öppna havet i Rodes lyxbåt. Deras seger över
stratifieringen är naturligtvis långtifrån självklar; Preben
måste avtjäna sitt fängelsestraff för mordförsöket, och
Linda kan tänkas gå vilken väg som helst bort eller
tillbaka till honom. Men öppningen fmns där i det valhänta
upproret och i möjligheten av ett jämlikt möte mellan
människor.
Prebens väg till frigörelse är trovärdig. Linda är lite för
bunden av upprorets konventioner och saknar alltså
något av den styrka som romanindivid hon skulle behövt för
att verkligen kunna stötta Preben. Mitt mellan
samhälleligt exempel och kroppslig människa rör sig många av
romanens personer. Än står de klara och verkliga för en, än
är de blott positioner som måste upprätthållas i
romanbygget. Seeberg har hamnat i det vanliga dilemmat
mel
lan psykologi och sociologi i romanformen; han lyckas
inte lösa konflikten men i sitt försök har han ändå skrivit
en mycket läsvärd och spännande bok väl värd både
ingående studium och stor publik.
Magnus Ringgren
Estetik och moral
LENNART SJÖGREN Lövskogselegier. Dikter.
LTs förlag 1982.
När nu Lennart Sjögren presenterar en ny diktsamling
med titeln Lövskogselegier är det naturligtvis inte någon
naturlyrik i form av svårmodiga, romantiska
känslout-flykter och inte heller en enkel utgångspunkt för suddigt
ekologiskt filosoferande. Hans ”naturlyrik” arbetar på
många plan, men är alltid till sist en fråga om ärlighet
och sträng lyrisk logik, om en naturidentifikation av
mycket personligt slag.
Så är Sjögrens diktsamlingar Havet och Stockholms
Central, trots sina ytligt sett väsenskilda titlar, naturlyrik — i
sjögrensk mening. Det stora dikturval som Lennart
Sjögren gav ut för ett par år sedan kallade han Aven denna
skog, och början på titeldikten lyder mer fullständigt
”Men även denna skog hör världen till”. I en kommentar
till dikten skriver Sjögren: ”Jag menar att det fmns plats
för ett möte mellan det estetiska och det moraliska -
förhoppningsvis kan vi där se en del av oss själva och våra
villkor”.
I sin diktsamling fortsätter Lennart Sjögren att skriva
utifrån denna estetiska moral, men den nya samlingen
skiljer sig i ett väsentligt avseende från de föregående.
Han har tidigare med förkärlek och stor framgång
arbetat i det stora formatet, i form av fresker där livet vältrat
fram och där bilderna varit långa jämna andhämtningar
och fortgående förvandlingar. I den nya boken har han
stannat upp. Korta dikter eller sviter av dikter ringar in
den enskilda konturens skärpa:
övergivna trästoder står uppställda
i landskapet
vinden nöter fram sårnader i stammen.
Det fmns i Lennart Sjögrens nya dikter en mörkare
grundton än någonsin tidigare. Men det är inte fråga om
en uppgivelse, utan mer en reducering ner till det minsta
möjligas nivå, till de elementära mänskliga avtrycken i
tiden och naturens rum:
Inte heller går det alls för en människa
att bli ett träd.
Och trädet lånar aldrig ut sig själv.
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
