Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Synnöve Clason: Fantasins triumf i Östberlin. Om Irmtraud Morgner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Synnöve Clason
Fantasins triumf i Östberlin
Om Irmtraud Morgner
Det finns en mycket poetisk passage i Irmtraud
Morgners roman Trobadora Beatriz (1974) som
demonstrerar hur essäistisk, reflekterad prosa kan
berika en skönlitterär text, förse den med visionära
stråk, som lyfter läsaren ur det timliga och ställer
honom i ett övergripande, meningsskapande
sammanhang. Författaren, socialist och med den
läsande DDR-medborgaren för ögonen, betraktar
den geometriska konsten på 800-talet ”före
tideräkningen”. Närmare bestämt en bronsstatyett av en
sittande man. Hon reflekterar över hur denna
naiva, lineära form fyrahundra år senare skulle
komma att blomma och nå en högklassisk
fulländning (Fidias). Hon slås av det ungdomliga, det
barnsliga draget i den ornamentala grekiska
konsten. Men erkänner att den samtidigt representerar
något helt nytt i förhållande till de mer raffinerade
föremålen som finns bevarade från Egypten och
Främre Orienten. Och just detta nya, som man
förgäves letar efter hos de gamla, de dödsmärkta
kulturerna, bär i sig fröet till den stora, den mogna
grekiska konsten. Trots lineariteten i den enkla
geometriska figuren äger den, skriver Morgner, en
ledighet, en harmoni mellan alla kroppsdelarna som
pekar framåt. Men — och nu kommer hennes
huvudpoäng - även denna stil åldrades. För att
utvecklas till en plastisk, gripbar och blodfylld bild av
människan behövdes en ny impuls utifrån, en knuff,
en ny vision. Där slutar betraktelsen.
Morgners ärende är feministens. I
öststatstapp-ning. Själv använder hon inte gärna ordet. Kanske
skiljer hennes kritik av patriarkatet sig inte på
något radikalt sätt från den som framfördes hos oss på
70-talet och som nu kämpar i förnyad motvind.
Därför skall jag i denna svenska introduktion av
hennes författarskap inte dröja länge vid själva
tendensen i det monumentala, ännu oavslutade epos
som gjort henne känd och uppskattad vida utöver
det egna landets gränser. Utan i stället försöka visa
med några exempel hur hon förnyat den europeiska
romanen och vitaliserat ”kvinnoromanen”.
Det finns all anledning att se upp när en sådan
förnyelse kommer från ett litteratursamhälle som i
decennier stirrat sig blint på den ”socialistiska
realismen” och därmed dömt sina egna författare till
en existens i det provinsiella. Såväl innehållsligt
som estetiskt. Detta har inte blivit Irmtraud
Morgners öde. När fortsättningen på Trobadora Beatriz
utkom våren 83 - titel: Amanda. Ein Hexenroman — var
stora västtyska tidningar som Die Zeit och Der
Spiegel först på plan med helsidesrecensioner och
reportage. Först något senare utkom boken i DDR.
Ingen har varit mer förvånad än författarinnan
själv över den stora respons hon mött i väst sedan
1975. Det talar för en viss universalitet hos hennes
verk. Inte bara för vikten av hennes ärende. Här
kom en som skrev på ett nytt sätt. Och som man
inte så fort blir färdig med. Det kan jag själv intyga.
Den manliga socialismen
När Trobadora Beatriz av västtyskorna kallats
”kvinnorörelsens bibel” så beror det inte minst på dess
drag av förkunnelse. Och på författarens förmåga
att skapa övertygande motbilder till de existerande
låsningarna i könsrollsfrågan. Att hävda poesins
rätt och göra fantasin produktiv. Morgner har en
skarp kvinnlig hjärna, som varken fastnat i
kveru-lans eller i livmodersmystik. Det är om denna
hennes ”operativa estetik” den här artikeln skall
handla. Därför fick hennes reflektion över den
geometriska konstens inneboende kraft och frö till
de-kadens inleda min presentation. För naturligtvis
handlar den framställningen ( TB bok VII, kap 8)
egentligen om Morgners eget samhälle, om DDR
och socialismen. Om en ungdomlig men ganska
torftig början som bär i sig sin egen död om den inte
förnyas med ett oförbrukat element: POESIN. Eller
FANTASIN. — Då först kan även socialismen bli en
högkultur.
Hon säger det inte men tendensen i de båda ro-
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
