Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Synnöve Clason: Fantasins triumf i Östberlin. Om Irmtraud Morgner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ker som hon är efterlyser Morgner nu ett nästa steg.
Det skall komma genom kvinnorna.
Parallellen med den geometriska konsten är inte
bara ett didaktiskt inslag i en fiktionsberättelse.
Den är också ett av många exempel på Morgners
försök till en nytändning av romanen i den anda
som den tjeckiska författaren Milan Kundera
efterlyste i sin stora essä om den europeiska romanens
vägar och villovägar (i DN söndagen den 23
oktober 1983). Kundera talar om ”de missade
tillfällenas kyrkogård” med hänvisning till
1700-talsförfat-tare som Sterne och Diderot. Han beklagar att
1800-talet tvingat in romanen i realism och
naturalism, i sannolikhetens och kronologins korsetter.
Han efterlyser svar på lekens, drömmens, tänkandets
och tidens utmaning och uppmanar det sena
1900-talets diktare att gripa tillbaka till impulser
från romanskrivandets barndom.
Detta är vad Irmtraud Morgner gör. Framför allt
i de båda digra romanerna om tunnelbaneföraren
Laura Salman i Östberlin. Det är nämligen hon
som är huvudperson på nuplanet och genomgående
figur, varför verket också kallas Laura
Salman-tri-login. Morgner är Kunderas kvinna, åtminstone
teoretiskt. Hennes absurda fantasi balanseras av en
omutlig logik. Hon har en klar blick för den
symboliska potentialen hos de västerländska myterna.
Hennes styrka ligger i förmågan att ge det alltför
bekanta signifikans genom att betrakta det i mytens
spegel. (Så kan hon till exempel skildra ett besök i
skilsmässodomstolen som en Hadesvandring.)
Skenbara anakronismer förtydligar våra villkor här
och nu. Hon är med andra ord en mästare i den
teknik som i Brechts efterföljd kallas Verfremdung.
Den öppna formen
Inledningsvis några ord om den öppna strukturen i
romanerna. Det största insprängda blocket i
Troba-dora Beatriz utgörs av en tidigare opublicerad roman
(”Rumba auf einen Herbst”) som dyker upp här
och där i form av sju ”intermezzon”. Dessa
mellanspel liknar mest en konventionell roman och har ett
annat tonläge än den övriga texten. Med fin
psykologisk realism och inte utan poetiska övertoner
berättas om några människor i Östberlin hösten 1962,
tiden för Kubakrisen. Det är närmast en elegi, utan
de satiriska element som är så framträdande i den
senare texten.
”Rumba”, som inte fick komma ut på 60-talet, är
i första hand en generationsroman. Här är det
männen som står i centrum. Morgner visar i
ögonblicksbilder hur det kändes att leva i DDR femton år efter
krigsslutet. Krigsveteranerna,
gammelkommunisterna, bär det förflutna med sig som hus på ryggen
och visar liten förståelse för de unga.
Mellangenera-tionen, den som primärt bygger upp det nya
samhället, alltså Morgners egen generation, lever då
-efter den första ungdomliga entusiasmen — i någon
sorts vakuum mellan ”vilja och inte kunna”. Efter
Stalins död 1953 och den 20. partikongressen 1956
(omvärderingen) känner många av dem en stor
hemlöshet.
Den nya tidens barn har det lättare. De litar bara
på sig själva och visar öppen respektlöshet för de
gamla ”hjältarna”. Det är på dem Morgner bygger
sin utopi när hon låter den unge Benno Pakulat,
byggnadsarbetare, bli den som slår en bro till 1974
års roman, till Laura Salmans liv.
Så mycket om tendensen i den insprängda
60-talsromanen. De många skenbart disparata
elementen i Trobadora Beatriz hålls ihop av ”tretton
böcker”. Redan de många kapitelrubrikerna inom
varje bok låter ana en stor tematisk och formell
spännvidd.
I den åttonde bokens sjätte kapitel förekommer
ett fingerat samtal mellan Laura och en redaktör på
Aufbau-förlaget i Östberlin. Där förklarar Morgner
varför hon skrivit en ”montageroman”. Att vara
författare i vår tid är att skriva i ”pressluft”, säger
hon. Särskilt för barnavårdande kvinnor.
Dessutom: det enorma informationsflödet påverkar den
som skriver. (Vad skall vi i väst säga, där den
massmediala karusellen snurrar ännu snabbare?)
Därför, menar Morgner, kan ingen hålla fast vid
en konception i flera år — vilket faktiskt är vad hon
själv gör, fast på ett okonventionellt sätt. Hennes
text består inte bara av en ”story” utan även av
fantastiska berättelser, visor, dikter, fingerade
intervjuer och reportage. Dokument monteras in:
rapporter om Vietnamkriget, ministertal om
abortens legalisering i DDR, utredningar om syntetisk
livsmedelproduktion, utdrag ur Krupskajas och
Kollontajs memoarer, längre tidningsreferat och
notiser. Morgner rekommenderar läsaren att gå ut
och in i boken, att ”pressläsa”. Gör man det faller
så småningom alla delarna på plats. Då visar det
sig att Trobadora Beatriz minst av allt är en ”öppen
roman” i vanlig mening.
Genom de nästan 1500 boksidorna som hittills
publicerats löper en röd tråd som endast med grova
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
