Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Synnöve Clason: Fantasins triumf i Östberlin. Om Irmtraud Morgner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stygn håller ihop handlingen. I Leben und Abenteuer
der Trobadora Beatriz nach Zeugnissen ihrer Spielfrau
Laura (så lyder hela titeln på den första romanen) är
Laura assistent (Spielfrau) åt den medeltida
trubaduren Beatriz de Dia, som enligt litteraturhistorien
levde i Provence på 1100-talet. Redan på romanens
första sida upphäver författaren sannolikheten och
ger prov på ett suveränt förhållande till tiden.
Beatriz vaknar efter en 800-årig törnrosasömn för att ta
reda på om världen gått framåt för kvinnliga
poeter. Vid hovet i Poitier kände hon sig
diskriminerad, trots sin höga ställning. Till Östtyskland, ”en
plats för under”, kommer hon från Frankrike, där
sederna och 68 års majrevolt gjort henne besviken.
Med sin iver och sin ”naiva” otålighet sätter hon
snurr på den socialistiska vardagen, som alls inte
fungerar enligt den skönmålning som lockade dit
henne.
Men nya utlandsresor (till Jugoslavien och
Italien) får henne på bättre tankar. Sedan privata och
samhälleliga förändringar gjort slut på de svåraste
kvinnoproblemen i Lauras liv, det som Beatriz ett
tag delar och får insyn i, låter berättaren den
medeltida damen försvinna ur handlingen. Hon gör
henne bokstavligen överflödig. Beatriz störtar och
slår ihjäl sig när hon putsar fönstren i Lauras
våning. Laura gifter sig med Benno Pakulat, en äkta
förespråkare för jämställdhet.
Har poesin/fantasin blivit överflödig eller har
den inte en chans? Biddy Martin, litteraturforskare
vid University of Wisconsin, summerar trilogins
första del på följande sätt: I Trobadora Beatriz
inventerar Irmtraud Morgner det östtyska samhället
med hänsyn till kvinnans ställning. Hon följer
därvid Marx berömda maxim som säger att ett
samhälles progressivitet kan mätas i kvinnans
emancipation. Morgners syfte är att ventilera besvikelse,
stävja överdrivna förhoppningar och skapa
optimism. Hon ställer en kvinnligt öppen, ”erotisk”
hållning till världen mot en manligt sluten,
auktoritär. Kvinnlig oförskräckthet ställs mot manlig
dogmatism. Men hennes syfte är terapeutiskt, inte
revolutionärt.
Min amerikanska kollega verkar alltså i någon
mån besviken över romanens politiska slutsatser
och framhåller Morgner som ortodox marxist, som
ideologiskt tyglad fantast. Själv är jag mera
benägen att anlägga ett perspektiv inifrån systemet och
ta fasta på de många provocerande bilderna och
tankesprången. Som en östtysk litteraturvetare,
Rü-diger Bernhardt från Martin-Luther-universitetet i
Halle, konstaterade vid ett samtal i Stockholm:
Morgner har med all tydlighet visat, att det inte
räcker med kvinnans ekonomiska emancipation så
länge den ensidiga husmorsbilden av kvinnan
traderas vidare mellan generationerna. Socialismen
har ”övertagit” äktenskapet som borgerlig
institution och kvinnan har blivit dubbelt belastad. Utan
att hennes verkliga energi frigjorts. Under sådana
förhållanden måste sederna förändras, mansrollen
stöpas om. Om kärleken skall ha en chans. Detta är
systemkritik om något, för det ifrågasätter
prioriteringarna i samhället. Människans emancipation
har endast börjat.
Naturligtvis kan vi tycka att det är naivt, ja rent
av förljuget, att förorda människans emancipation
utan att i grunden angripa den östtyska stats- och
funktionärssocialismen för dess brist på elementära
fri- och rättigheter för den enskilda medborgaren.
Rättigheter som går utöver de materiella behoven.
Men Morgner är taktiker som så många författare i
östblocket. Hon vill verka inom det egna samhället,
inte bli en dissident. Och med sin pikaresk om
Poesins nedslag i DDR lyckades hon verkligen irritera
och provocera manliga föreställningar om tingens
ordning som förut varit ”självklarheter”. Hennes
lösenord är ”Produktivkraft Sexualitet”. Med detta
på sitt baner mobiliserar hon en rad anslående
bilder för att, som hon säger, ”skapa värld”, inte bara
avbilda och spegla.
Till det behövs hela vår kulturhistoria, våra
samlade erfarenheter, vårt kollektiva undermedvetna.
Överallt där Morgner som påläst marxist möter det
förflutna är det männens historia hon finner
nedtecknad. Men i myter, legender, allegorier och
symboler ser hon könskampen och kvinnokraften.
Därför eftersträvar hon med sin första stora episka
satsning inget mindre än ”kvinnans inträde i
historien”.
Häxor och djävlar
Dessa drag förstärks i Amanda. Ein Hexenroman.
Fa-buleringsförmågan är intakt och den kritiska
objektiviteten har om möjligt ökat. Morgner stöper om
såväl den klassiska som den germanska mytologin
för att ge det kvinnliga dess rättmätiga plats.
Goethe är inte långt borta, varken hans positiva
Pandora-bild eller Faust. Morgner knyter också an
till den folklore som placerat djävlar och häxor på
berget Broeken i Harz, ”Blocksberg”, på svenska
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
