Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Synnöve Clason: Fantasins triumf i Östberlin. Om Irmtraud Morgner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blåkulla.
Amanda är Lauras exilerade halva, hennes andra
jag. För nu antar även den tunnelbanekörande
Laura Salman sagolika dimensioner. Hon, vars liv
mörknat påtagligt sedan slutet på 1974 års roman,
beskrivs nu som en kluven människa. (Återigen är
det sederna och samhällets bristande förståelse för
kvinnans prekära situation som far sig en duvning.)
Laura är bokstavligen kluven, delad i två. Hennes
kreativa, ”förbjudna” halva är inlåst hos djävlarna
i berget vid den västtyska gränsen. Dessa har tagit
makten från häxorna — den produktiva
kvinnligheten. Romanen om Amanda, som är Lauras
häx-halva, handlar i korthet om hur Laura upptäcker
detta och ger sig ut för att befria sin tvillingsjäl och
bli en hel människa.
I den kampen får hon sällskap av en rad flygande
medsystrar, ”häxor”, vars fraktionsbildningar för
tankarna till kvinnorörelsens mer extrema utslag i
väst. Morgner skriver med en satirisk blinkning till
läsaren. Hon förordar inget nytt matriarkat.
Genom att förankra handlingen i mycket
konkreta autentiska miljöer i Östberlin ger hon sin
framställning en dråplig påtaglighet. Realism och
magi blandas på ett sätt som inspirerats av E.T.A.
Hoffmann och Jean Paul. Den tyska romantiken
upphävde tyngdlagarna och Morgner bekänner sig
till sitt fantastiska arv. Och till Faust. Rent
parodis-tiska drag får ett par skildringar av den orgiastiska
Valpurgisnatten. Överdjävulen respektive
Överängeln försöker medelst monitor och videokassett
locka Laura till ett liv under deras beskydd och
uppge kvinnokampen.
I det östtyska samhälle som Morgner presenterar
är även mannen en stympad varelse. En
matematiker med chefsställning vid ett vetenskapligt institut
framställs som en djupt frustrerad person. Han har
i sin lydnad mot staten förlorat kontakten med sina
egna känslor. Här riktar Morgner sin kritik mot ett
system som endast tar det rationella hos människan
i sin tjänst. Utan att fråga efter egen vilja och lust
hos medborgarna. ”Häxorna” — den förkvävda
skaparkraften eller fantasin — finns överallt. Morgner
ser den även hos etablissemangets stenrumpor,
makthavarna i deras sammanträdesrum, som
tvingats förneka den halva hos sig som är
känslodo-minerad.
Amanda är en mörk och mer desperat roman än
Trobadora Beatriz- Det beror på världsläget inför
80-talet. Den medeltida skaldinnan väcks till liv
igen, denna gången för att rädda en hotad
mänsk
lighet och en förstörd jord från apokalyps.
Kapprustning och skövling ropar efter kvinnliga
motkraf-ter. Efter fantasi och ansvarstagande. Beatriz
åter-föds som sirene, som fågel med kvinnoansikte,
sinnebilden för den varnande rösten. (Här kommer
Morgners ”nya Parnass-mytologi” in i bilden, en
feministisk nytolkning av den grekiska guda- och
hjälteläran. Det är värt att notera att Christa Wolfs
bok om Kassandra utkom samtidigt som Amanda.)
Räddningsaktioner är alltså i gång på flera fronter
samtidigt, när andra delen av Laura
Salman-trilo-gin slutar. Förhinder har uppstått för de
feminis-tiska aktionerna. Laura har lockats till Blåkulla för
att rädda sin barndomsvän matematikern och
Sirene Beatriz har fått sin tunga avskuren. Inget av
de båda ideologiska blocken vill lyssna.
Manssamhället håller för öronen. Mikrokosmos, det så
kallade privata, och makrokosmos, det offentliga, hör
ihop. Våldet mot kvinnan och våldet mot naturen
är ett. Vad det gäller är att med hjälp av alla goda
krafter relativisera det tänkande som fört oss till
avgrundens rand. Prestige och maktfullkomlighet
måste undermineras.
Damen med enhörningen
Irmtraud Morgners dikt utmanar till en dialog
mellan ”normalläsaren” och filologen i mig. För den är
mycket intellektuell. Poesi som en väg till kunskap,
ett sätt att undersöka verkligheten, som Lars
Gustafsson sa en gång i en radiointervju. Morgners
båda romaner är så fyllda av allusioner och repliker
till vårt kulturarv att det är frestande att se dem
primärt som intertextuella möten och inte som blotta
inlagor i samhällsomvandlingen. Till syvende och
sist avhandlar Morgner djupt existensiella frågor.
Varför skulle annars denna på ytan så trogna
anhängare till den historiska materialismen ständigt
ge intryck av att hon har Bibeln som en källa för sin
föreställningsvärld? Visserligen monterar hon in ett
resonemang av kollegan Peter Hacks, Östtysklands
store dramatiker och mytförvaltare, där denne
marxist varmt försvarar kristendomen: den är
mycket användbar för den som inte tror! I Bibeln får
konstnären tillgång till en poetisk världsförklaring,
säger Hacks. Därför överlever religionen som kärl
för erfarenhet och som estetisk inspirationskälla.
Gud för ett evigt liv i konsten. Bibeln lär ut hur man
åskådliggör det abstrakta.
Att marxismen saknar bilder tycks plåga Morg-
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
