Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Synnöve Clason: Fantasins triumf i Östberlin. Om Irmtraud Morgner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon ger sin tjänarinna ett bälte, kanske en
symbolisk gest vid inträdandet i det äkta ståndet.
Enhörningen, ett fabeldjur som i kristen
ikonon-grafi även varit en Kristussymbol, dyker i Trobadora
Beatriz upp i två sammanhang. Ett av romanens
poetiskt mest lödiga stycken — Morgners stil är i sig
mycket bildfattig, kärv och närmast lakonisk - är en
allegori över fantasin som ger människan vingar.
Den åttonde bokens tjugoåttonde kapitel handlar
om mötet mellan flickan Laura och en enhörning i
barndomens Chemnitz (numera Karl-Marx-Stadt)
under kriget. Berättelsen står att läsa här intill. Den
öppnar för flera tolkningar och handlar om en
hjälpare som försvinner ur Lauras liv efter den sexuella
debuten. Pubertetens tragedi är enligt Morgner
förlusten av den egna identiteten. Själva kvinnorollen,
den som nu förbereds, utesluter fantasin, den kraft
som bevingar och gör mödorna till en lek.
Ambivalensen som nämns i styckets slut är just förlusten av
den hemliga kraften, tvånget att ställa sig bredvid
sig själv och betrakta sig med en annans ögon:
mannens. Det är det som händer när flickor blir vuxna.
I den skygga men starka enhörningen som överger
Laura har Morgner hittat en anslående bild för
avfallet från poesin. Djuret är ett med den
ynglingaak-tiga Laura. Domestiseringen som sedan följer är att
likna vid en klyvning.
I åttonde bokens fjärde kapitel anspelar Morgner
på den medeltida föreställningen att enhörningens
horn hade en afrodiserande verkan om man malde
det till pulver och intog det. Laura berättar en
skröna för Beatriz, som tror på fabeldjur.
Enhörningens hjärna, torkad, mald och massproducerad i
syntetisk form skulle kunna rädda freden. För den
har egenskapen att befria folk från deras
aggressioner. Alltså bör man leta upp en enhörning och
framställa ett pulver att blanda ut i dricksvattnet i
mikroskopiska mängder. Laura, som själv inte tror
på under, vill lära Beatriz en läxa. Hon skickar u.t
henne i världen för att fånga en enhörning.
Slokörad kommer Beatriz tillbaka med en liten vit hund
som hon satt fast en strut på. Sensmoral: Det gäller
att tygla sin otålighet, inte tro på under utan arbeta
för att förändra sederna.
Bilderna av Damen med tjänarinnan,
enhörningen och lejonet (heraldiska djur) i
Cluny-mu-seets runda sal fyller den utsläpade skiftarbetaren
Laura Salman, som förts till Paris i en dröm, med
djup längtan efter frid och harmoni. Devisen ”A
mon seul désir” blir till en besvärjelse. Över seklen
för Morgner en dialog med väverskorna från
1500-talets början. Vad gobelängerna i sin
häpnadsväckande skönhet förmedlar är, menar hon, i
första hand dessa kvinnors dröm om en värld utan
våld. För dem var motivet - de fem sinnena - bara
en förevändning. ”Extrema tillstånd frambringar
extrema utopier”, kommenterar Morgner och ser
däri en förklaring till varför gobelängerna visar en
värld utan män — ett fridens reservat. Bokstavligen
hänryckt ser Laura sin egen önskan konkretiserad:
att ”som skeppsbruten på egoismens hav” gå i land
på denna ljuva ö, där djur, växter och människor
samsas på ett systerligt sätt.
Kvinnliga överlevnadsstrategier
Den fridfulla ön i den manliga egoismens hav. Ar
DDR ett sådant hav, för kvinnor? Laura kommer i
Amanda att söka en sådan ö. Överansträngd av
barnpassning och nattarbete försöker hon desperat
”destillera fram” en replipunkt, där hon kan sova
ut. Hon ger sig häxkonsten i våld för att finna ett
anti-sömnmedel: ett elexir som tar ifrån henne
behovet av sömn. Hon har hört de gamla soldaterna,
veteranerna från kriget, säga att ”kvinnan är
mannens replipunkt”. Nu undrar hon: Vad är
kvinnans? Kan man kanske framställa en sådan ö med
hjälp av magi, alkemi? Faustparallellen visar i
blixtbelysning på skillnaden mellan mäns och
kvinnors motiv för att bedriva svartkonst.
Kvinnliga överlevnadsstrategier är ett
genomgående motiv hos Morgner. En kvinna har lärt sig att
”sluka ord”, för att rädda sina tankar. Hon talar
inåt i stället för utåt så att hennes man inte hör
henne. Vilket han i alla fall inte gör. En annan
kvinna ”flyger” mellan hemmet och arbetsplatsen
för att hinna vårda barn och göra karriär som
forskare. När hon upptäcks stämplas hon som häxa och
förlorar förtroendet för sin egen förmåga. En
gammal kvinna, Lauras mor, lägger sig liksom
Trobadora Beatriz att sova i hundratals år för att vakna
upp till ett rikare kvinnoliv. Det är en dråplig scen:
Den gamla arbetarhustrun ligger på en bänk i
hyreshusets berså. Med händerna knäppta över
magen inväntar hon bättre tider. Mannens
pensionering har för henne blivit droppen som fatt
missnöjets bägare att rinna över. I stället för att komma ut
och resa, hennes livs dröm, far hon nu passa upp
honom hela dagarna. Han var lokförare och nu vill
han bara sitta i sin fåtölj och vänta på maten.
De småborgerliga sederna förnekar sig inte. Den
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
