Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vargas Llosa intervjuas av Christian Kupchik: Hela vår historias bedrövelser. Översättning Anders Cullhed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
villrådighet, ett kompromisslöst tvivel, en
oförtru-ten jakt på de möjligheter den här historien
gömmer inom sig.
Det är därför jag aldrig kan skriva en bok rakt av.
Jag ställer alltid upp flera olika versioner av
förloppet - den första av dem blir gärna mycket utförlig
och vidlyftig med plats för hela serier av alternativa
episoder och levnadsöden. Först efter denna
ursprungliga version börjar jag komma romanens
form på spåren. Det vill säga den form som passar
till just den historia som börjat avteckna sig och
bäst förmår avlocka den dess förtjänster. Vad det
handlar om är att skapa den illusion av liv som för
mig innefattar njutningen och tjuskraften i all
fiktion.
Flaubert: berättelsen som lögn
Jag hyser en djup beundran för Flaubert. Jag antar
att jag har honom att tacka för mycket, och det
gäller både hans romaner och hans korrespondens
vilken för mig framstår som ett av den europeiska
litteraturens verkliga mästerverk. Men alldeles
oavsett min personliga värdering tror jag inte man kan
överskatta Flauberts betydelse för den moderna
berättarkonsten. Hans verk drar en skarp gräns
genom romanens och inte minst romanteorins
historia.
Flaubert var den förste berättare som till fullo
blev medveten och kom att formulera en teori om
en i vårt sammanhang alldeles fundamental
företeelse, nämligen romanens natur. Vad är egentligen
en roman? Varje litterär strömning, tendens eller
skola har gjort sig en definition i enlighet med sitt
eget värdesystem, men Flaubert upptäckte en
avgörande omständighet som romanförfattarna själva
inte lagt märke till trots att de alltid utnyttjat den i
praktiken: det elementära faktum att romanen inte
får förväxlas med verkligheten, att romanen är en
roman, att den vision romanen ger av verkligheten
är en svekfull vision, en falsk vision - en konstnärlig
vision.
Flaubert upptäckte alltså att romanen,
berättelsen, alltid är en fiktion, en lögn som alls inte
återspeglar men väl motsäger verkligheten. Eller för att
vara mer exakt: han var den förste som uppfattade
det ytterligt komplexa förhållande - låt oss säga det
dialektiska förhållande — som råder mellan fiktion
och verklighet.
Det handlar kanske till sist om ett ömsesidigt
be
roende. Romanen kan naturligtvis inte existera
utan denna verklighet från vilken den hämtar sina
ingredienser. Och omvänt: bara i dessa lögner, i
dessa fiktioner som den själv frambringar, i dessa
romaner, förmår verkligheten faktiskt återskapa sig
själv - och dess verk blir då med nödvändighet
extremt indirekt, paraboliskt, komplext och
mångskif-tat.
Det är främst den här reflexionen över den egna
verksamheten, initierad av Flaubert, som lett fram
till romanens invecklade situation i dag. Det är
egentligen inte möjligt att i vår tid skriva en roman
utan att ta sin utgångspunkt i detta medvetande om
fiktionens falskhet, om fiktionen som en i hög grad
otillförlitlig permission från verklighetens
kommando.
En annan sak är att varje romanförfattare i
grunden är fri och har all rätt i världen att göra vad som
faller honom in. Vill han utvidga världen så må han
göra det - och vill han förminska den är detta
självfallet lika legitimt. För övrigt tror jag att de flesta
författare är rätt omedvetna om vad de vill
åstadkomma. Det finns ju alltid en mängd
omständigheter i skrivandet som de inte förmår kontrollera,
intuitiva och irrationella element som med eller mot
deras vilja letar sig in i skriften. Det är därför
romanförfattaren ofta inte förstår vad han uträttat ens
då han avslutat sin bok.
De latinamerikanska litteraturerna
Det mest intressanta med dagens latinamerikanska
litteratur är förmodligen själva mångfalden vad
gäller källor, förebilder, synvinklar och visioner. Den
nationalistiska folklorens och traditionens tid är
definitivt förbi.
Ta till exempel en ung tysk, fransk eller engelsk
författare - i de allra flesta fall tvingas han utgå från
sitt kulturlands rika litterära tradition. Jag minns
så väl hur det var för mig själv och mina
generationskamrater i Latinamerika. Vi kände i stället ett
stort tomrum i ryggen, ett väldigt vakuum som i
själva verket visade sig gömma en oanad rikedom.
Vi hade inte en utan flera litteraturer; några av oss
läste fransmännen och engelsmännen, andra läste
italienarna eller ryssarna...
Det är - för att bara ta ett exempel — alldeles klart
att en författare som William Faulkner varit lika
viktig för den latinamerikanska kontinentens
litteratur som Sarmiento varit för den argentinska, som
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
