Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samuel Charters: Första sommarns kalv ser med blanka ögon jorden. Översättning Tomas Tranströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samuel Charters
Första sommarns kalv ser med
blanka ögon jorden
Hans själ ville inte sluta driva omkring. Kunde han hejda den? — undrade han.
Den rörde sig vidare, vidare. Den hade bråttom att vända på stenarna ute på en
äng — letade efter något under dem. Vad letade den efter — vad ville egentligen
detta hans andra jag, själen? Han stod och såg på medan den gled bort från
honom. Han upptäckte att han följde efter barn som sprang, deras ben var runda och
solbrända, deras fötter lämnade lätta avtryck i gräset - spår lika lätta som skuggor
av löv. Han försökte tänka på deras fotsteg. Vad var det meningen att han skulle
tänka om dem? Han försökte trä sina egna fötter i de otydliga spåren och började
stappla. I nästa ögonblick skulle han ramla.
Så här hade han inte trott det skulle vara att dö - förvirringen, oväsendet. Han
hade trott att när han dog skulle han ha tid att tänka efter, att plocka fram just de
ting han ville ha från allt som lagrats i själen. Han visste att det fanns där — lagrat
- allt som hade hänt honom, som hade upptagits av hans medvetande. Men det
han ville återuppleva, känna på nytt, svepte förbi honom, eller tvekade, tyst, nära
honom men ändå för långt borta för att han skulle nå dit. Han kunde känna att
han låg i ett kalt rum. Han kände igen lukten. Han var på ett sjukhus. Han lyfte på
huvudet för att se efter om den knöliga skepnaden som var hans kropp fortfarande
låg där under institutionslakanens vita tyngd. Han låg som han alltid gjorde — på
sidan, med ena armen under huvudet - och stirrade ut genom fönstret och in i den
gulbruna himlen ovanför sjukhusgården.
Varför kunde han inte fa nån ordning i själen? Varför kunde han inte få slut på
dess kringvirvlande tillräckligt länge för att han skulle hitta det han letade efter?
Det var inte så här han tänkt sig döendet. Han hörde sig själv upprepa det. Han
trodde han log men var inte säker på att ansiktsuttrycket ändrades. Ibland tyckte
han sig höra sin egen röst men var osäker på om läpparna hade rört sig. ”Så här
trodde jag inte det var att dö.” Och varje gång han sa det verkade fönstret att
svälla och ljuset bländade honom och han upptäckte att han sov. Sen hade tiden
gått, ljuset hade mattats, hans själ hade dragit sig upp ur sängen igen och de två —
han själv och detta medvetande om honom själv — försökte stå upp, de lutade sig
ostadigt mot varann bland skuggorna i sjuksalen.
Han kunde inte se sonens ansikte ordentligt, bara dess konturer mot fönstret.
Men molnen därbakom var tydliga; hans ögon var alltså öppna och det var hans
sons röst, även om det bara var skuggor han mötte när han försökte se in i sonens
ögon. Kunde det vara så att sonen hade så många ansikten att han inte kunde se
något av dem? Aren, förändringarna, som årsringarna inne i ett träd, var och en
med ett nytt ansikte för hans son. I det ögonblicket insåg han plötsligt att han
hade lyckats följa en och samma tankebana! Ett svall av känslor, och så kände han
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
