Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samuel Charters: Första sommarns kalv ser med blanka ögon jorden. Översättning Tomas Tranströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att någon tog hans fingrar. Hade han sträckt fram dem? ”Gör det mera ont nu?”
Hans sons röst, ansiktet närmare, och med ansträngning måste han dra tillbaka
själen till kroppen. Det hade inte gjort ont, men han grät. Andra fingrar torkade
klumpigt hans kind och hakan. Tårar, men bara därför att han var så glad över att
själen hade upphört med sitt vilda kastande och för ett ögonblick lät honom bli
stående. Fingrar som tryckte på, hans egna fingrar, och en plötslig krängning rätt
in i en ångande sommar med blommor. Barnen igen, där framför honom. En hade
ramlat — vem av dem var det? Fallit omkull — var det armen som gjorde ont — eller
ett ben, som så ofta? Vad var det för svag gråt han kunde höra någonstans i
närheten?
Förstod hans son? Han hade alltid velat att han skulle förstå - men sakerna var
alltför sammanvävda. Han hade alltid haft svårt att förklara. Han hade försökt
förklara för honom en gång att varje ögonblick i livet öppnar sig mot varje annat
ögonblick, om vi bara hade fantasi nog att fånga upp det och hålla det kvar i våra
händer.
Hade han verkligen sagt så? Hade han bara tänkt det? Han ville säga till sin son
att det inte var så här han hade trott det skulle vara att dö.
”Du får inte tänka på det.”
Sonens röst, med ens tydlig, som om någon tänt ljuset och han kände hur han
lyftes upp mot det allt mörkare bruna i himlen. Tunt och klart kände han att hans
läppar hade rört sig, att han hade lyckats säga ut vad han trodde han bara hade
sagt för sig själv. Och sen förstod han att han sov; därför att själen hade flyttat sig
från honom igen och stod vid fönstret och såg ner mot marken och där var fåglalåt,
men djupare än fåglalåten — djupare ner, men lika undflyende, som om vingarna
var osynliga och där bara fanns en återspegling av deras kretsande i luftens tunga
dunst.
Första sommarns kalv ser med blanka ögon jorden.
I hans stora svarta öga simmar molnet och vattubäckcns skum
och vårens färglösa mygga flyr ur björkens gröna blad
att spegla sig däri
som var det ett av skogens blinda vatten.
Var hade dikten kommit ifrån? Varför hade den kommit till honom? Han försökte
följa efter de snabba steg hans själ tog. Men då han försökte hänga med kom han
mer och mer efter. Dikten hade nu svällt till ett moln och han stannade upp, rörde
sig bakåt. Den hade betytt något för honom en gång och meningen fanns där bara
han kunde öppna sina ögon. Molnet, den brinnande röda ringen mitt i. Röd, det
flödade av orange, ett nypon som han en gång hade sett hänga vid en grind. Något
litet och runt som lyste mot de vissna bladen med sin sträva bruna farg och han
hade tänkt sig att smaka på det — han hade till och med fört det till munnen. Men
så avstod han. Nu skulle han aldrig få smaka på ett nypon. Lukten ur en
portmonnä. Nyponkärnor. Var de röda? Ringens röda färg. Nyponet hade blivit solen
vid kanten av ett moln. Det såg han genom fönstret. Det var morgon nu. Varför
kunde han inte finna nån ordning i detta virrvarr? Varför kunde han inte hitta det
han sökte? Han slöt ögonen. Han kunde inte — inte nu — minnas vad han hade letat
efter.
Skulle något hända? Hade något hänt? Så mycket hade hänt i hans liv. Kunde
han få tag på det igen? Han kände hur ljuset samlade sig kring honom, morgonen
som drog upp en skjorta över axlarna. Men hade det hänt — hade något börjat
förändras? Eller var det bara hans sätt att se på tingen som förändrats? Hon hade
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
