- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / September 1984 Årg. 53 Nr 4 /
271

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inge-Bert Täljedal: Humparumpa till en väderkvarn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Inge-Bert Tälj edal

Humparumpa till en väderkvarn

På farfars skrivbord stod det en brevpress i form av
en stump järnvägsräls, av den smalspåriga sorten.
Den var ett minne av tiden vid Motala verkstad.

Egentligen är det egendomligt, att farfar alls
hade ett skrivbord. Han var ju nästan illitterat. En
gång, på hans dass, såg jag en liten papperslapp
som han hade antecknat något på. Det gällde
tydligen någon kund, ett telefonnummer. Med barnslig
stil hade han skrivit: ”tilefan”.

På skrivbordet hade han annars inte många
viktiga saker. Jag minns en böjlig linjal, en vacker
bordslampa med glaskupa och ett avlångt bakelitfat
för pennor. I det hade han anilinpenna, muttrar,
nubb och en halvt urklämd tub med
acetylsalicyl-salva för de ömma förhårdnaderna på fotterna. Han
brukade sitta vid skrivbordet och läsa tidningen,
långsamt och länge. Inte vet jag vad han läste, men
han satt där i alla fall och såg tung och trög ut
bakifrån.

Då och då spottade han i en burk under
skrivbordet. När det var nystädat, var den invändigt klädd
med gamla tidningssidor som stack upp som en
fräsch krage. Det underlättade renhållningen och
diskningen för faster Edit, som brukade tömma
spottkoppen.

Farfar behövde en spottkopp för att han snusade.
Självfallet köpte han inte snus i engångsdosor utan
på lös vikt. ”Promenadchokladen” förvarades i en
glasburk med skruvlock i ett skåp i köket. I samma
skåp, under hyllan för ficklamporna, brukade vi
ställa filbunke. När snusförrådet började ta slut,
fick jag gå ensam ända in till stan för att handla
nytt. Farfar köpte alltid från en viss liten
tobaksbu-tik, som låg ett trappsteg ned från gatuplanet. Där
kände man väl till hans vanor. Så det enda jag
behövde säga var: ”Promenadchoklad till farfar”, så
vägde man upp åt mig i en påse med hjälp av en
liten metallsked, ungefär som i en karamellafTär.
Och det var det ju också, för farfar.

När tanten i tobaksaffären vek ihop den vita
påsen, brukade hon göra det omsorgsfullt och
lång

samt, liksom för att understryka att hon också
förstod innehållets betydelse.

Ficklamporna som stod intill väggen på hyllan
ovanför skåpet med promenadchokladen var
väldigt viktiga. Dem fick jag inte leka med, för då
skulle de kunna komma bort eller gå sönder,
menade farfar. Faster Edit övervakade att
bestämmelsen efterlevdes. Eftersom vårt hus låg alldeles intill
skogen, längst bort på gatan, var det dåligt med
belysningen på gården. Det var bara närmast grinden
åt trottoaren till som lite ljus från gatlyktan sträckte
sig in på vår gård, någon meter eller ett par. På
baksidan — fast det egentligen var framsidan — av
huset, där verandan var, och på gården bort mot
vedbon och dassen var det alldeles mörkt om
kvällarna och nätterna. Om man då skulle ut och hämta
ved eller briketter, eller om man måste gå på dass,
var det nödvändigt att ficklamporna fungerade.
Därför fick jag inte leka med dem. Batterierna
kunde också ta slut onödigt fort, och de var dyra.

När jag tänker på farfar, kan jag nästan inte
minnas, att han sa någonting. Vad jag minns är, att
han rörde sig långsamt och värdigt mellan vedbon
och huset och dasset och verkstan, och ibland ut i
trädgården eller mot berget i skogen, eller att han
satt - oftast vid sitt skrivbord med tidningen.

Fastän han var pensionerad, hade han hela sin
verkstad kvar, i samma låga träbyggnad som
vedbon. Därinne fanns allt som behövdes för ett litet
rörmokeri: skruvstäd, gängtappar, tänger, bågfilar,
oljekannor, blånor av lin. Han tyckte inte riktigt om
att jag var i verkstan, för det blev oordning då, och
jag drog ut verktyg på gården, sa han. Ändå
hindrade han mig aldrig riktigt effektivt, utan farfars
verkstad var ett av mina bästa ställen.

Det luktade smörjolja och lin därinne, och det
var en rofylld atmosfär kring alla verktyg som
hängde kvar på väggarna eller stod på den långa
fönsterbänken. Det fanns bara två små fönster, så
det mesta av verkstaden låg i ett halvdunkel.
Skruv-städet satt förstås alldeles under ett av fönstren, för

271

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Aug 4 17:40:41 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1984-4/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free