Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Paul Zweig: The Making of the Poet, anmäld av Harold Bloom. Översättning Anders Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Whitman var helt visst alltför slug för att bedra sig själv,
eller åtminstone bägge sina själv, vad gäller hans
poetiska undanflykter och esoterism. Mänskligt hade han
åtskilligt att undfly för att hålla sig i gång, för att sätta
igång att skriva och för att sen fortsätta att skriva. Hans
biografer kan inte ge oss en klar bild av hans barndom,
som otvivelaktigt var ganska påver. Hans långa rad av
syskon hade på det hela taget deprimerande livshistorier:
vansinne, utvecklingsstörningar, giftermål med en
prostituerad, depressivitet och hypokondri förekommer i deras
öden. Den påfallande upptagenheten av hälsa och
renlighet som säreget präglar Whitmans poesi har ett talande
ursprung i hans tidiga villkor. Om hans olustiga
förhållande till sin far vet vi lite grand men inte mycket. Men vi
vet egentligen ingenting om hans mor, och hur han var
gentemot henne. Men den kanske avgörande faktorn i
Whitmans psyke känner vi tillräckligt väl: han tvingades
tidigt bli den verklige fadern till alla sina syskon, och
kanske också till sin mor. Han blev uppenbarligen mor och
far till så många syskon han förmådde, precis som han så
vackert blev en ställföreträdande far och mor för
tusentals sårade och sjuka soldater, nordstatare och
sydstatare, vita och svarta, i sjukhusen i Washington, DC,
under hela inbördeskriget.
Den märkliga och verklighetsnära bilden av Whitman
som hemsöker vårt land, visionen av den medkännande,
obetalde och frivillige sjukvårdaren som tröstar unga
män i smärta och blidkar de döende, utgör klimax i Paul
Zweigs nya bok om hur människan Walt Whitman, jr.,
blev poeten Walt Whitman. Denna vision befruktar de
finaste sidorna i Zweigs ojämna men rörande studie. Jag
kan inte erinra mig någon tidigare Whitmanbiograf eller
-uttolkare som så levande och mänskligt ger oss en bild
av Whitmans sjukhustjänstgöring. Att söka den
auten-tiske Whitman är som Zweig visar ett hopplöst företag.
Vår störste diktare kommer alltid att vara vår mest
undflyende, och kanske också mest självmotsägande. I sina
starkaste ögonblick besitter Whitman ett överväldigande
patos som diktare, jämbördig med vem som helst inom
språkområdet. Den dikt i Drum-Taps som heter
”Sjukvårdaren” (”The wound-dresser”) är långt ifrån Whitman
när han är som förbluffande bäst - och ändå lyckas dess
avslutande rader för en gång skull i förening uppbära den
övertygande kraften i hans poetiska och mänskliga
sinnebilder.
Returning, resuming, I thread my
way through the hospitals,
The hurt and wounded I pacify with
soothing hand,
I sit by the restless all the dark night,
some are so young,
Some suffer so much, I recall the
experience sweet and sad,
(Many a soldier’s loving arms about
this neck have cross’d and rested,
Many a soldier’s kiss dwells on these
bearded lips.)
Zweig är beundransvärt känslig i sin uttydning av
tvetydigheterna i Whitmans sjukhuserfarenhet, och än mer
beundransvärd när han avstår att uttrycka allas vår
rörelse inför Whitmans pragmatiska helgongloria under
dessa års tjänstgöring. Jag kan inte komma på någon
västerländsk författare i nivå med Whitmans insats, som
någonsin så målmedvetet underkastat sig de mest utsattas
kvalfyllda behov. Det finns en handfull amerikanska
poeter som i resning är jämförbara med Whitman: Emily
Dickinson naturligtvis, Wallace Stevens och kanske
Robert Frost, och möjligen ytterligare en eller två. Vår bild
av dem eller av våra största romanförfattare, eller varför
inte av Whitmans mästare Emerson, kan stundtals röra
oss, men aldrig som bilden av sjukvårdaren Whitman. I
likhet med den Lincoln som han hyllade och beklagade,
är Whitman en amerikansk legend, en figur som har en
sorts religiös aura också för profana intellektuella. Om
Emerson lade grunden till den amerikanska litterära
religionen, har Whitman ensam, och bestående, besatt den
mest emblematiska platsen för andens liv i Amerika.
Dessa religiösa termer är inte Zweigs, ändå spårar
hans företag på ett användbart sätt de slingrande vägar
som ledde Whitman vidare mot sin apoteos som vårdare
och tröstare. Whitmans psykosexualitet, labyrintisk i sin
komplexitet, var kanske den avgörande drift som förledde
diktaren in på dessa banor, men det var inte den enda,
allenarådande orsaken vilket många uttolkare ansett.
Zweig tillhör uppfriskande nog inte denna enkelriktade
skara. Han gissar att Whitman kanske bara i begränsad
utsträckning upplevt verklig homosexuell kärlek. Jag
misstänker: ingen alls, även om Whitman uppenbarligen
var intensivt förälskad i en icke-namngiven man 1859,
och åter, men mer ömsint, förälskade sig i Peter Doyle
cirka fem år senare. Zweig observerar korrekt: ”Få
diktare har skrivit så erotiskt som Whitman och samtidigt
haft så lite att säga om sex. Till största delen är hans
erotiska poesi intransitiv, självnjutande.” Ja, den är just
au-toerotisk snarare än homoerotisk; Whitman hyllar öppet
masturbationen och hans mest autentiska sexuella lidelse
avser alltid det egna jaget. Detta förstår man knappast
om man läser genom flertalet av Whitmans interpreter,
men man förstår det lätt om man gör en närläsning av
Whitmans viktigaste dikter. Här är ett avsnitt ur en
central kris-passage från ”Song of Myself’, som avlöses av
en lyckad masturbation:
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
