Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Paul Zweig: The Making of the Poet, anmäld av Harold Bloom. Översättning Anders Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I merely stir, press, feel with my
fingers, and am happy,
To touch my person to some one
else’s is about as much as I can
stand.
Is this then a touch? quivering me to
a new identity,
Flames and ether making a rush for
my veins,
Treacherous tip of me reaching and
crowding to help them,
My flesh and blood playing out
lightning to strike what is hardly
different from myself [...]
I went myself first to the headland,
my own hands carried me there.
You villain touch! what are you
doing? my breath is tight in its
throat,
Unclench your floodgates, you are
too much for me.
Blind loving wrestling touch,
sheath’d hooded sharp-tooth’d
touch!
Did it make you ache so, leaving
me?
Parting track’d by arriving,
perpetual payment of perpetual
loan,
Rich showering rain, and
recom-pense richer afterward.
Sprouts take and accumulate, stand
by the curb prolific and vital,
Landscapes projected masculine,
full-sized and golden.
(”Song of Myself,” 617-622, 639-647)
Som jag ser det förblir detta sätt att lovprisa
masturbationen, om man läser metaforiskt eller bokstavligt, den
verkliga skandalen i Whitmans diktning. Detta kan mycket
väl vara en av nyckelpassagerna hos Whitman, utvidgad
och elaborerad som den är från en tidig
dagboksanteckning som uppfann den märkliga tropen ”1 went myself
first to the headland”, detta ”headland” som är den
psykiska orten för det extravaganta, för ett vandrande bortom
gränser, där man inte kan kastas tillbaka till stranden,
faderns plats, och där man riskerar att kapsejsa i havet,
som är ett med natten, döden och den grymma gamla
modern. ”Mina egna händer förde mig dit”, precis som
de misslyckas med att bära Whitman i dikten ”When
li-lacs last in the dooryard bloom’d”:
O great star disappear’d -
O the black murk that hides the
star!
O cruel hands that hold me
powerless — O helpless soul of me!
Detta kan bara vara Whitmans egna händer, pragmatiskt
grymma, därför att de inte med kraft kan bära honom,
handikappad som han är av en återkommande
bortträngd skuld. Lincolns död uppväcker minnen av
barnslig skuld, den skuld som Walter Whitman Sr:s dödliga
sjukdom innesluter och som skulle ha befriat sin son till
den strida ström av kreativitet som resulterade i 1855 års
första upplaga av Leaves of Grass (fadern dog en vecka
efter bokens utgivning). Det som Whitmans poesi inte
uttrycker är någon som helst reservation inför autoerotiken,
som mer än sadomasochismen förblir det sista
västerländska tabut. Det är en säregen paradox att Whitman,
som förkunnat sin kärlek till alla män, kvinnor och barn,
i grunden skulle ha varit solipsistisk, narcissistisk och
självnjutande, men den paradoxen leder oss tillbaka till
det whitmanska självet eller själven, den kosmiska
personan som motsatt det demoniska ”real Me”.
III
Det mest påtagliga uttrycket för ”the real Me” hos
Whitman förekommer i den upprivande dikten ur Sea-Drift
som heter ”As I ebb’d with the ocean of life”:
O baffled, balk’d, bent to the very
earth,
Oppress’d with myself that I have
dared to open my mouth,
A ware now that amid all that blab
whose echoes recoil upon me I
have not once had the least idea
who or what I am,
But that before all my arrogant
poems the real Me stands yet
untouch’d, untold, altogether
unreach’d,
Withdrawn far, mocking me with
mock-congratulatory signs and
bows,
With peals of distant ironical
laughter at every word I have
written,
Pointing in silence to these songs,
and then to the sand beneath.
I perceive I have not really
under-stood any thing, not a single
object, and that no man ever can,
Nature here in sight of the sea taking
advantage of me to dart upon me
and sting me,
Because I have dared to open my
mouth to sing at all.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
