Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Paul Zweig: The Making of the Poet, anmäld av Harold Bloom. Översättning Anders Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är Walt Whitman, kosmos, amerikan, hårding som
här utmanas av sitt verkliga själv, ett själv som vet att det
är ett mysterium, därför att det varken är moder eller
fader eller barn, varken heltigenom kvinnligt eller
heltige-nom manligt, varken röst eller stumhet. Whitmans ”real
Me” är det som är bäst och äldst inom honom och precis
som den egenskap som Emerson kallade ”spontanitet” är
den inte del av skapelsen, varken naturens ordning eller
Whitmans verbala kosmos. Den är lik ett fortlevande
fragment från den ursprungliga avgrund som föregick
naturen, inte adamisk utan pre-adamisk. Detta ”real Me”
är med andra ord också presexuellt, och spelar
följdriktigt ingen roll vare sig i de homoerotiska
”Calamus”-dikterna eller i den tvivelaktigt heterosexuella ”Children
of Adam”-sviten. Dock tycks det mig genomsyra de sex
långa eller längre dikter som odiskutabelt utgör
Whitmans mästerverk: ”The sleepers”, ”Song of myself’,
”Crossing Brooklyn ferry”, ”As I ebb’d with the ocean of
life”, ”Out of the cradle endlessly rocking”, ”When lilacs
last in the dooryard bloom’d”.
Men bara den sista av dessa är explicit en elegi; alla
sex är på ett fördolt sätt elegier över ”the real Me”, över
det Me myself som Whitman inte hade förhoppning om att
kunna hylla som poet, och inte heller att förverkliga som
sexuell varelse. Detta ”real Me” är inte en ande som
förnekar, utan snarare en som alltid förblir utom räckhåll,
en autistisk ande. I engelsk romantisk poesi, och i den
senare 1800-talsprosans romance, finns det ett motsvarande
väsen som Shelley kallade ”ensamhetens ande”,
demonen eller skuggan hos den självdestruktiva yngre diktare
som är hjälten i Shelleys Alastor. Men Whitmans mycket
amerikanska real Me är helt annorlunda än Shelleys eller
Blakes Onda ande/Spectre. Det hyser ingen strävan och
inget begär, och det åtrår inte att bli åtrått.
Även om Zweig antyder att Whitman haft ett dåligt
inflytande på andra författare, misstänker jag att en vidare
syn på vad påverkan är skulle kasta om detta omdöme.
Whitman har haft ett ofrånkomligt inflytande inte bara
över de mest betydande amerikanska diktarna efter
honom (Frost som står i direkt skuld till Emerson är det
största undantaget), utan också över de mest begåvade
författarna på berättande prosa. Denna påverkan
överskrider formella gränser, och har i högsta grad att göra
med den whitmanska klyvnaden mellan personan hos
hårdingen Walt och den ontologiska sanningen hos the
real Me. Så olika poeter som Wallace Stevens och T.S.
Eliot har kanske bara sitt dolda, delvis omedvetna
beroende av sin store föregångare Whitman, gemensamt.
Hemingways erkända skuld till Huckleberry Finn är
uppenbar, men det djupare arvet kom från Whitman.
Hemingways hjälte, som är kluven mellan ett empiriskt jag med
ett stoiskt mod och ett real Me som ständigt undflyr andra
samtidigt som det bara finner sin frihet i ensamhetens
inre fulländing, är en direkt arvtagare till den dubble
Whitman i ”Song of Myself’. Den amerikanska
elegidiktningen efter Whitman (och hur mycket av denna är inte
överraskande fördolt elegisk) är i allmänhet
omskrivningar av Whitmans elegier över självet. The Waste Land
är en omskrivning av ”When lilacs last in the dooryard
bloom’d”, och Stevens’ ”The Rock” är inte mindre
whit-mansk än Hart Cranes The Bridge.
Zweigs bok är en utlöpare på den biografiska
Whit-mankritiken: Bliss Perry, Gay Wilson Allen, Joseph Jay
Rubin, Justin Kaplan och andra, en användbar tradition
som kastar ljus över Whitmans amerikanism utan att
tillräckligt kunna bearbeta Whitmans många paradoxer.
Bland dessa kan den, enligt min mening, avgörande
formuleras i frågan: ”Hur kunde någon med Whitmans
utomordentligt idiosynkratiska natur bli så absolut central
för nästan all senare amerikansk litterär kultur?” Denna
huvudström kan tydligen inte ebba ut hos oss, vilket man
kan se av John Ashberys senaste dikter i dennes bok The
Wave, eller av Harold Brodkeys berättelser, hämtade ur
hans väldiga work-in-progress. Whitmans kraftfulla om
än instabila identiteter var hans eget arv från orfikern
Emerson, som förkunnade framtidens människa som av
nödvändighet metamorfisk, bacchisk och likväl originell,
men framför allt amerikansk och inte brittisk eller
europeisk i sina kulturella perspektiv. Detta program var och
förblir riskabelt, då det kräver en pragmatism samtidigt
som det uppmuntrar omöjliga förhoppningar. Den tuffe
Whitman är demokrat, the real Me elitist, men båda
själven är i lika mån emersonska.
Politiskt var Whitman Free soil-demokrat som gjorde
uppror mot förräderiet inom New Yorks demokratiska
parti gentemot traditionen från Jackson, men helt riktigt
betonar Zweig resterna av en emersonsk
”eftertänksamhet” - ”Prudence” - vilket fick honom att motsätta sig
fackföreningar. Jag misstänker att Whitmans politiska
attityd löpte parallellt med hans sexualmoral: den tuffe
Walt homoerotisk och radikal, the real Me autoerotisk
och individualistiskt en elitist. Den verkliga betydelsen av
denna klyvnad framträder varken i Whitmans sexualitet
eller i hans politik, utan i förfiningen och skönheten hos
hans starkaste dikter. Under ytan av ett skenbart uppror
mot en traditionell litterär form, utgör de en förlängning
av den poetiska traditionen utan att bryta med den.
Whitmans elegier över självet har mycket gemensamt
med Tennysons, men är än subtilare, än mer
komplicerade triumfer för högromantiken.
Här är jag helt oenig med Zweig, som avslutar sin bok
med ett påstående som jag finner både felaktigt och för-
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
