Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Paul Zweig: The Making of the Poet, anmäld av Harold Bloom. Översättning Anders Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bryllande:
... Leaves of Grass sattes ut på kollisionskurs med sin epok.
Whitmans verk attackerade den litterära institutionen och
själva språket, och genom att göra detta lade de grunden för
den antikulturella tendensen i mycken modernistisk
litteratur. Han är förfader inte bara till Henry Miller och Allen
Ginsberg utan till Kafka, Beckett, André Breton, Borges —
till alla dem som gjort sitt skrivande till ett angrepp på själva
kulturen.
Att koppla den subtila konstfärdigheten, utsökt och
undanglidande, i Whitmans största dikter med Miller och
Ginsberg, snarare än med Hemingway och Stevens och
Eliot, är redan det ett misstag. Att säga att Kafka,
Beckett och Borges i sitt skrivande angriper skrivakten och
kulturen är att missförstå deras attack mot vissa
me-ningskonventioner som ett krig mot den litterära
kulturen. Men det allvarligaste misstaget här är att delge
läsarna uppfattningen att Whitman verkligen angrep
språket och litteraturen som en institution. Whitmans real Me
har mer att göra med kompositionen av de stora dikterna
än någonsin tuffmgen Walt. ”Lilacs”, som Zweig inte
diskuterar, är en lika djupt traditionell elegi som In
memo-riam eller Adonais. Ja, ”Lilacs” ekar av Tennyson, medan
”As I ebb’d” ekar av Shelley och ”Crossing Brooklyn
ferry” åkallar Kung Lear. Zweig är upptagen av den
pro-saiske Whitman som envisas med att han inte kommer
att använda allusioner, men poeten Whitman vet bättre
och är briljant allusiv, vilket alla starka poeter måste
vara, och ekar av sina föregångare. Men han ger rum för
dessa ekon på ett sådant sätt att han triumferar med och
på något sätt också över föregångarna.
Zweigs studie är en hedervärd och användbar
redogörelse för Whitmans framträdande som poet, men den
delar några av de allvarligaste begränsningarna hos nästan
all Whitmanforskning som hittills getts ut. Mer än de
flesta biografiska uttolkare är Zweig vaken för Whitmans
dubbelhet och jag är honom tacksam för hans vältaliga
skildringar av diktarens krigsår. Men Whitmans subtila
storhet som poet tycks mig inte tacklad, vare sig här eller
annorstädes. Poesin om the real Me, sammansatt och
förskjuten, är riktad till den amerikanske läsarens real Me.
Att den nådde fram till det bästa och djupast rotade i det
som är tradition hos Eliot och Stevens bevisas av deras
finaste diktning, vilket strider mot deras
prosakommentarer om Whitman.
Whitmans bästa uttolkare förblir paradoxalt inte en
amerikan utan D.H. Lawrence, som klagade:
”Amerikanerna är inte värda sin Whitman.” Lawrence menade att
Whitman hade kommit längre i ett verkligt levande
uttryck än någon annan poet. Denna uppfattning är
naturligtvis extrem, men återigen visar de whitmanska
dikterna i Lawrence’ superba slutfas vad Lawrence menade.
Dock ger jag inte sista ordet här till Lawrence utan till
Emerson, som skrev de första orden om Whitman i sitt
beundrade brev till poeten från 1855, ord som förblivit
sanna nästan 130 år senare i vår litterära kultur:
Jag är inte blind för värdet av den underbara gåvan Leaves of
Grass. Jag håller den för det märkligaste stycke fantasi och
visdom som Amerika hittills frambragt.
Översättning Anders Olsson
Av Walt Whitman utkom i fjol Sången om mig själv (Fibs
lyrikklubb) i Rolf Aggestams översättning. Aggestam utgick från en
tidig upplaga av Leaves of Grass, medan Bloom i denna essä
använder sig av ”dödsbäddsupplagan” från 1891. Erik Lindegren
och KA Svensson har tidigare översatt partier ur 1891 års
utgåva, men eftersom Blooms tolkningar vid några tillfällen kräver
originaltexten har vi valt att låta dikterna stå oöversatta på
samtliga ställen.
Reprinted with permission from The New York Review of Books.
Copyright © 1984 Nyrev, Inc.
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
