Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Inger Alfvén: Ur kackerlackors levnad, anmäld av Ingrid Elam - Heidi von Born: Kungariket Atlas, anmäld av Maria Schottenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten att få manlig och kvinnlig kärlek att gå ihop. Men
gestaltningen av denna problematik liknar i alltför hög
grad fyrkantiga psykologiska fallstudier. Inga bitar blir
över; allt faller på sin förutbestämda plats. Kvinnorna är
masochister vare sig de är självutplånande eller
självutlämnande. Männen saknar fullständigt förmåga till
inlevelse vare sig de tar för sig av sin makt eller inte.
Mitt i denna övertydlighet finns dock hos Alfvén en
mörk sida som fascinerar och oroar. Hon har en märklig
förmåga att skapa en speciell, mycket obehaglig stämning
kring sina miljöer och personer. Denna stämning är inte
nattsvart eller skräckinjagande utan något mycket värre
- den är skoningslöst solkig. När hon till exempel låter
balettdansösen drabbas av tandlossning för att
understryka dennas psykiska självutplåning, använder hon en
symbolik som är påfrestande övertydlig, men jag
suggereras samtidigt av den totala brist på medlidande och
tragik som präglar skildringen. Obehag, skam, gråhet är ord
som bättre passar in på de känslor den väcker och som på
ett spännande sätt hotar alla oomkullrunkeliga
konstruktioner.
Ingrid Elam
Från Atlas gatan till Atlasbergen
HEIDI VON BORN Kungariket Atlas. Roman.
Norstedts 1984.
I Kungariket Atlas orkar inte modern längre. Hon blir
galen och spärras in. Arbetarlitteraturens tappra, utsläpade
mor, som vädrar och piskar, tvättar och stryker, skurar
och skrubbar för att hålla förödmjukelsen och lössen från
dörren, och som på något gudomligt vis lyckas livnära
sina småttingar, trots att den galante fadern spritat upp
även de slantar hon smusslat undan i syskrinet, är sörjd
och saknad på varenda sida av den här boken.
Fadern super och är en slusk. Däri skiljer sig ingenting
från ordningen, även om de alldagliga
brännvinsflaskorna bytts ut mot rödvinsbuteljer och hans namn är
italienskt och sångbart istället för nordiskt och tvärhugget.
Han bor inte längre tillsammans med familjen och blir
för övrigt alltmer perifer.
Det är romanen om Hungerbarnen från 1981, som nu
fortsätter med året 1957 och barnen har blivit lite äldre.
Nisse är något över tjugo, Ella något under. Syskonen har
varandra i en excentrisk samvaro fylld av regler, som det
är dödsstraff på att överträda. Den lilla magra oansenliga
”tjejtrasan till syster” måste finna sig i Nisses
tvivelak
tiga herravälde i den nergångna ettan på Atlasgatan,
”vid Atlasgatans rot”, dit mamman flyttat med dem.
Nisse, som är arbetslös och dessutom har övervakare för
något som alla är angelägna om att dra ett streck över,
måste i sin tur finna sig i att det är Ella som har
pengarna. Hon har arbete som städerska på Centralbadet och
har Nisse lust att ge sig ut till Solvalla för att satsa på
hästar, kan detta inte uppfyllas med mindre än att Ella
ger honom sitt ja. Ibland får han argumentera i
våldsamma saltomortaler för att ordet ska frambringas, och
när det äntligen kommer är han genast framme vid Elias
mun och snappar åt sig det.
Deras mörka bottenvåning, som rister varje gång
tun-nelbanetågen passerar, är hopplöst dyster. Utfattig,
brunmurrig femtiotalstristess. Eviga, fastetsade bruna
ränder i toalettstolen och ett lakan hängande för fönstret
istället för gardin. Syskonen rotar ändå ner en knöl av
hemkänsla på detta instängda fuktiga ställe där tapeterna
klibbar av den feta smutsen, håglösheten och
bedrövligheten.
Pengar vill man tjäna någotsånär hederligt, helst, om
det går. Vänskap är en snål byteshandel där de båda
syskonen misstänksamt synar vad den andre erbjuder,
hugger det och låter det slinka ner i fickan. Man ger inte mer
än man behöver. Det gäller framför allt att inte lämna
några bara fläckar, några mjukdelar. Man kan bli
huggen.
En sträv skräck lever hela tiden i den här romanen. En
sorts vakande terrorbalans skapar människornas moral.
Lika för lika. Öga för öga. Det gäller att gå fram ljudlöst.
För de unga är det svårt att riktigt veta varifrån faran kan
komma. Den kan ta så många underliga skepnader. Bäst
att vara vaksam.
Underklasspositionen, vetskapen om att vara utpekad
som det sociala bottenskrapet, betingar en känsla av
skuld. Stöldvakten på biblioteket blir hotfull liksom en
polisbil som kommer krypande, man håller andan tills
den glidit förbi. Ordningsmaktens uppdragsgivare är inte
deras vänner; det är inte deras ordning det gäller, de är
istället sådana man håller ordning på. De inbillar sig
inget annat och någon indignation känner de inte.
Farorna är kanske inbillade nio gånger av tio, men den
tionde gången är den alldeles verklig. En stor fara är den
att se för mycket. Nisse får ett uppdrag att iaktta, att vara
ett vittne. Han får bevittna mer än han kan bära.
Det är något särskilt med Nisse. Han är naturligtvis
deformerad av misär och all tänkbar brist, men inte bara
deformerad. Genom att stå bredvid är han också fri. Han
vågar slå katt med tankarna. ”Den där Nisse som vrider
och vränger på allt. Ingenting får vara som det är!”
Kanske är Nisse rentav titanen Atlas som bar upp
him
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
