Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Heidi von Born: Kungariket Atlas, anmäld av Maria Schottenius - Sven Delblanc: Kanaans land, anmäld av Nils Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lavalvet. Och kanske rentav är det dit som Ella vill resa
när hon efter broderns död beställer en resa till Rom.
Hon vill åka dit under julen och den bekymrade
resebyråexpediten lugnar sig när han far höra att hon är
italienska. Dåså. Hem till jul, säger han.” Hon ska resa
från den trista Atlasgatan till Atlasbergen där hon hör
hemma; bergen som bär upp himlen, där Nisse nu finns.
Heidi von Born skriver ovanligt bildrikt och bilderna
är ibland originella. Men de fungerar sällan som sylar in
i medvetandet, de kreverar inte, klyver inga celler,
rumsterar inte om. Istället är berättelsen iklädd bilder som är
en aning för välpassande. Romanen är välskriven,
rymmer medkänsla och inlevelseförmåga. Den är suggestiv
och dramatisk i handlingen. Men faktiskt - jag kan stiga
ut ur romanen, borsta av mig den lite. Den klöser sig inte
fast, har inte tillräckligt långa och vassa naglar för att det
ska bli märken efter den.
Maria Schottenius
Kvinnan av rum och mannen av tid
SVEN DELBLANC Kanaans land. Roman.
Bonniers 1984.
Kvinnan är i rummet, mannen verkar i tiden. Så skulle man
formelmässigt kunna sammanfatta Sven Delblancs
grundkoncept för könens existentiella modi.
Att vara i rummet är trygghetens existensform, att
verka i tiden är frihetens. Kvinnan är på väg hem (också
när hon redan är hemma), till det förflutna, till det kända
rummets trygga föremål, minnen och människor.
Mannen är på flykt utåt, till framtiden, till den okända tiden,
där han fritt förmår skapa föremålen, projekten, de
mänskliga relationerna. Kvinnan är i så måtto den
ansvarstagande, mannen den ansvarslöse. Men kvinnan är i
detta sitt ansvarstagande också den som underkastar sig
— mannen, makten, Gud - medan mannen är den som i
sin ansvarslöshet bryter fri mark och utmanar
kvinno-trögheten, makten, Gud. Kvinnan representerar
kollektivets princip, mannen individens.
Riktigt så formelmässigt gestaltar sig förstås aldrig
Delblancs poetiska universum, men själva grundkonceptet
ligger ändå som ett tydligt mönster under hela hans
produktion. Tydligare än någonsin framträder det i Kanaans
land, som är tredje delen i Samuelssviten, planerad som
tetralogi.
Konceptet kan inte skrivas ut i enkla termer av konflikt
och motsättning mellan könen. Det handlar snarare om
två skilda dimensioner - rummets och tidens - vilka lika
gärna kan komplettera varandra och utvecklas i
dialektiskt samspel som de kan råka i konflikt och antingen bli
till evigt dualistiskt ställningskrig eller leda till endera
partens nederlag.
I Delblancs romanvärld är dock dualismen den
rådande ontologiska ordningen. Här syns människor
underkastade sina determinerade biologiska och sociala
bestämningar, antingen de väljer att resignera under eller
göra uppror mot den bestående ordningen.
Förhållandet mellan makarna Maria och Fredrik
We-ber under deras tio år i kanadensiska nybyggarmarker —
från mitten av 20-talet och framåt - utvecklar sig mycket
riktigt till en dualistisk strid mellan två envisa viljor, där
den ena ställer rummets krav på trygghet och den andre
lever i tidens förväntningar på frihet. Omständigheterna
- börskraschen samt en rad efterföljande missväxtår -
faller till sist utslaget till Marias förmån. Likt en deus ex
ma-china uppenbarar sig dessutom ett arv från en förmögen
släkting i USA och skänker henne handlingsmöjligheter.
Familjen återvänder till Sverige, där Maria har sitt
förflutna, där natur och människor är välbekanta (om än
-som det visar sig — inte opåverkade av tidens tand).
Rummet segrar alltså över tiden, tryggheten över
friheten, det förflutnas tvångsmakt över framtidens
möjlig-hetsrymd. Som alla läsare av Hedebysviten redan känner
till blir det en Pyrrhusseger, vars katastrofhot väl
rimligen kommer att utlösas i tetralogins avslutande del.
Mannen biter ihop om sitt nederlag, men förlåter aldrig
hustrun. Och som en påminnelse om att rummets seger
över tiden endast kan bli efemär och illusorisk nås
makarna på romanens allra sista sida av det ironiska budet
att de goda tiderna nu har kommit åter till Kanada.
Maria har i denna tetralogins tredje del stigit fram som
den egentliga huvudaktören: hon står i centrum praktiskt
taget hela romanen igenom. Mannen speglas vanligen
genom hennes perspektiv och temperament. Om de övriga
samuelsättlingarnas fortsatta öden hemma i Sverige far vi
bara fragmentariska rapporter.
Marias centrala position innebär helt följdriktigt att
rumsdimensionen slår igenom i romanens episka rytm.
Närmare två tredjedelar av berättartiden ägnas sålunda
åt det första nybyggaråret i Kanada, inbegripande en
generös rundmålning över Kanadas, Manitobas och
Minitonas historiska, topografiska, klimatologiska,
kulturgeo-grafiska, etnografiska och sociologiska karakteristika. De
resterande nio åren återberättas på halva tiden, fastän de
innefattar den större dramatiken (och tragiken).
Också stilistiskt hävdar sig rumsdimensionen i kraft av
de omtagningar och retoriska upprepningar som med
gammaltestamentlig berättarauktoritet kretsar in Maria
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
