Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Ulf Eriksson: Det gjorda återstår, anmäld av Ola Larsmo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Texter-i-texten
ULF ERIKSSON Det gjorda återstår. Roman.
Bonniers 1984.
Vill man berätta historier underlättar det att ha en
beprövad ideologi till hands, men på ungefär armlängds
avstånd. Det politiska eller religiösa pekoralet har sin egen
inneboende motorik, som vare sig den följs eller
överskrids driver handlingen framåt: i snittytan mellan
verk-lighetsförklaring och ”verklighet” finns mycket att
skildra.
I frånvaro av ett sådant tankesystem förflyktigas lätt
även själva den yttre formen. Det är en händelse
misstänkt lik en tanke att så många yngre berättare på senare
år valt att experimentera med kriminalromanens
handfasta schabloner för att skänka sitt material enhetlig
struktur och snabbare puls.
Men man kan också gå åt det rakt motsatta hållet.
Genom att förneka de givna mallarna och det uppdrivna
tempot kan man söka sig ned till en mer hudnära nivå
och sakta av tidsflödet till ett minimum - förhoppningsvis
utan att hamna i det världsfrånvända. Inom den
modernistiska traditionen finns det som bekant gott om sådana
- mer eller mindre lyckade — försök: skall det bära måste
språkets ytspänning vara stark.
Som lyriker med skarp iakttagelseförmåga borde Ulf
Eriksson vara väl utrustad för en sådan djupdykning i det
lågmälda. Redan de inledande sidorna i hans första
roman Det gjorda återstår visar läsaren att det är en liten och
välavgränsad men myllrande värld han valt att utforska.
I en glesbygd som kan vara Gästriklands inland ligger
en liten tjärn, omgiven av skog och höjder. På ömse sidor
om vattnet finns bebyggelsen: på ena sidan bor
pensionären Sven, i ödegården på den andra fyra sommargäster
från Stockholm. Till en början antydningsvis, men så
småningom allt klarare snidas deras olika personligheter
fram ur textmassan mot en bakgrund av ett svenskt
högsommarlandskap.
Sven framstår redan från början som något av en
idealgestalt: mätt av år men ännu nyfiken på livet,
självständig men inte isolerad, utan skolbakgrund men samtidigt
bildad autodidakt. Hans bakgrund når oss i glimtar: efter
en längre utlandsvistelse har han återvänt till Sverige och
bedrivit taxiverksamhet i glesbygden, vilket som så
mycket annat i denna roman kan förstås bildligt. Sven står för
sammanhangen.
De fyra andra är mindre helgjutna personligheter. Ulf,
en jordnära biologie studerande, delar liv med den till att
börja med så ytliga och kroppsfixerade Bodil. De båda
hyr ödegården tillsammans med den drygt fyrtioåriga
Gerd, lätt förgrämd, ännu känslostum efter en
skilsmässa, och Ulfs gamle skolkamrat som aldrig förses med
namn. Den sistnämnde, som far det största
textutrymmet, är den introverte och ständigt dagboksförfattande
akademikern, som i långa partier blottar en bitvis ganska
tröttande kunskapsteoretisk pessimism. Att här referera
det skelett av handling som bär upp ett myller av ofta
-men inte alltid - livskraftiga iakttagelser vore liktydigt
med ett sabotage mot ett mycket ambitiöst prosastycke.
Under de tre dygn som vi far följa dessa fem människor
’händer’ det på ytan inte särskilt mycket: men i de små
skeenden som redovisas förbereds en serie på sitt sätt nog
så dramatiska uppbrott.
Det vore också fel att ge intrycket av att detta är en
relationsroman av traditionellt märke. Eriksson är inte i
första hand ute efter att spela ut olika psykologiska typer
mot varandra. Romanens språk står så gott som hela
tiden prosalyriken nära. De hundraåttio sidorna rymmer
ett ordflöde som stundom är utomordentligt vackert, ofta
ger prov på en imponerande exakt iakttagelseförmåga
men inte saknar longörer. Berättarperspektivet är rakt
igenom fritt svävande, synvinkeln lika obestämt
allomfattande som i en kinesisk landskapsmålning: vi ser de olika
människorna än utifrån, än inifrån, och får berättelsen
speglad via åtskilliga texter-i-texten. Det som tycks
fascinera Eriksson är hur människor formulerar sin självsyn,
hur olika vi kan ta till oss och behandla sinnesintryck:
hur vi tillåter oss ’blinda fläckar’ för att få den
existentiella slutsumman att stanna på plus.
En öppet redovisad utgångspunkt heter Peter Handke.
Förutom det starkt sensuella språket finns här även en
annan beröringspunkt, nämligen intresset för Heideggers
fenomenologi: vad är det att erfara? Vilka friheter tar vi
oss när vi tolkar oss själva? En del formuleringar leder
också tankarna till den senares drastiska språkbruk
(”hon betydde honom”).
”Så oundvikligt, tänker du, så oundgängligt att till sist
ändå hamna framför de allra mest elementära synerna,
lyhörd och noggrann åter göra sig underkunnig om
väsendet hos de mest självklara storheterna.” Så låter det i
en för handlingen avgörande scen, och språket pekar här
på vad jag personligen uppfattar som romanens brister
såväl som styrka: ögat studsar lätt på de till synes så
preciösa formuleringarna, samtidigt som detta är ett exakt
sätt att uttrycka vad hela romanen ”handlar om”. Kort
sagt: texten präglas av en ordglädje som tidvis slår knut
på sig själv, men blir, läst medhårs, inte bara en lek med
klanger utan ett försök att diskutera väsentligheter.
Här finns partier präglade av stark språklig vitalitet,
där en mångfald av tolkningsmöjligheter öppnar sig
under det som en otränad iakttagare skulle vilja avfärda
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
