Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nyutkomna böcker
- Ulf Eriksson: Det gjorda återstår, anmäld av Ola Larsmo
- Juris Kronbergs: De närvarande, av Ulf Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som trivialt. I avsnitt som det där Bodil via en
bandspelare försöker förmedla sin nyvaknade och trubbiga
självinsikt till den oförstående Ulf visar författaren prov på en
näst intill ömsint inlevelseförmåga.
Det är mycket sympatiskt.
Ola Larsmo
Verkligheten här, nej här
JURIS KRONBERGS De närvarande. Dikter.
Norstedts 1984.
Juris Kronbergs, bekant bland annat som tolkare av
lettisk poesi (Ziedonis, Belsevica) ger nu ut sin första
diktsamling på svenska. Det är med en viss förväntan man
träder in i hans värld, där hans erfarenheter som
flyktingbarn i Sverige, en bland många ”...som fick bli föräldrar
åt våra föräldrar”, och det ständigt aktuella mellanläge
han litterärt befinner sig i där han vandrar med två
konsumkassar, varav ”Den ena innehåller västerländsk
poesi, /den andra-lettiska folkvisor”, utgör bärande
motiv.
Två stora och — låt mig genast inskärpa det — på alla
möjliga vis respektingivande diktsviter upptar
huvudutrymmet i boken. I den första, ”Travel Document”, möter
man diktjaget stående på en bro, spänd mellan
Skandinavien och Lettland:
Under mig vilar
de internationella vattnens klara
spegel
jag iakttar min bild
Han kastar en sten, stor som människohjärtat:
...och kring dess nedslagsplats i vattnet
spred sig ringar
och fragment av min spegelbild
samtidigt åt öst och åt väst
I nästa segment av sviten liknar sig jaget vid en
vattenyta, en hinna, genom vilken mångahanda drar men vari
”Så lite stannar och förvandlas”. Han konstaterar
emellertid att svaret skall ges av ”Den värld jag inte känner”.
Därmed har det epistemologiskt-ontologiska komplex
som samlingen figurerar sig kring installerats för att,
utforskat med en historiskt-politisk tendens som
vägledande princip, varieras i en poesi vilken väl — om man nu
känner behov av det — formellt kan särmärkas som en
traditionell, reduktivt ehuru inte hyperreduktivt turnerad
modernism som, återhållsam med effekter och ganska
sparsam med affekter, både uttrycker och berättar i ett
tonläge som väcker det bästa hos läsaren, viljan att
besinna den värld dikterna aktualiserar, till liv.
Existentiellt och kunskapsmässigt är alltså poeten en
hinna, en spegel, en yta, ett membran genomflutet av tid.
Historiskt, politiskt och litterärt är han en bro, tänjd i
rummet mellan öst och väst. I denna diktsamling finns
förvisso drag av den regionala poesi som bland andra
Printz-Påhlson i ett annat sammanhang har framhållit
som löftesrik därför att det lokala perspektivet bildar en i
längden nödvändig gensaga eller ett komplement till ett
storstatligt. Kronbergs förefaller klar över att detta också
gäller förhållandet mellan individens livsbana och den
historia vilken beständigen, lika gäckande som jagets
fysionomi där den speglas i sinnesförmögenheternas yta,
tycks uppehålla sig, tilldra sig annorstädes:
Och kanske finns det inget annat
än den plats
där vi far syn på varandra. Där vi,
seende och blinda omvartannat,
rör vid varandras frånvaro
Även i den andra imponerande sviten, utvecklings- och
lärodikten ”Fallet”, ur vilken ovanstående citat
hämtades, möter man motivet
jaget-som-spegelbild-av-sig-självt. Den sviten slutar med orden ”Jag vaknade av att
jag föll”, något som erinrar om den schweiziske
psykiatern Ludwig Binswangers tankar om konstnärens fall
uppåt och obligatoriet att sätta det empiriska jaget på
spel (” ’Men detta är ju en spegelbild av mig/Men detta
är ju jag’ ”) för det ontologiska jagets skull.
Må så vara att det förnimmande membranet i sig är
egenskapslöst, att mellanrummet mellan lettisk och
svensk skrift betecknas som ”...den vita natten”, att
endast det okända (exempelvis ett fosterland man aldrig
har fått växa upp i) håller oss ett förståeligt svar
tillhanda, men vitt innehåller alla färger, och det är dessa
som refrakteras i den speglande vattenyta där poetens
ansikte fragmenteras av en sten tung som hjärtat. Denna
självständiga meningsalstring hotas dock av ”...härskares
drift att spegla sina ansikten/i dina vatten”, och det är i
ljuset av detta intressant att Kronbergs så framgångsrikt
lyfter fram människoöden, som i dikten ”Farfar”, och
artikulerar den vanmäktige individens känslor inför
historiens skoningslösa aktion just genom att göra historien
personlig och personligheten historisk i en poesi där
utrymme också finns för finstämd årstids- och
reflexionslyrik, demostheneiskt vältalig aforistik (”För lite av det
som sägs/är värt att lyssna till/För mycket av
tystnaden/är kvävd sanning”) och förtroliga deklamationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 17:40:41 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1984-4/0065.html
