Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Ulla-Lena Lundberg: Kungens Anna och Ingens Anna, anmäld av Lars Nygren - Jan Myrdal: En annan värld, anmäld av Ulf Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läsa dikter av den ledande svenske fyrtiotalisten Erik
Skalidén (!) Det kanske är lika bra det. Men
problematiken är principiell.
Genom att det läggs fram ett exempel på den
verklighet som ingriper i en romanpersons liv — i det här fallet
ett konstverk - kan läsaren bedöma personen direkt,
utanför romanfiktionen, i så måtto att hon eller han kan
jämföra sina egna reaktioner med romanpersonens.
Om till exempel en läsare finner Collins bild urusel
(Jag tycker inte det, men finner den inte heller
enastående) kan man anta att läsarens förtroende för
konstnären Staffan kommer allvarligt på glid och kanske aldrig
återupprättas av själva romantexten. Detta är rimligen
inte vad författaren avsett. Mellan text och verklighet slås
en kil av läsarens egen erfarenhet. Fiktionen rämnar. Och
författaren görs ansvarig.
I Lundbergs roman om Anna från Åland rämnar
fiktionen ibland på det sättet. Någon annan läsart än den
detta-är-sant-realistiska erbjuder knappast texten. Då
blir det också så att man beslår den med orimligheter på
dess egna villkor. Man tar den allvetande författarinnans
citationstecken på allvar: ” ’Nu vet hon att det är min
pe-nis hon känner mot sig’, tänkte han. Det är inte gott att
veta vad folk tänkte ett decennium innan Bengt Anderberg
släppte ut de runda orden i en bredare litterär
offentlighet. Men sammanhanget gör att man har svårt att tro att
den trettioåttaårige lebemannen Staffan tänkte ”penis”.
Och då lägger sig någon annans vilja, författarens, i hans
tänkande.
Även om det också finns mycket som är bra i romanen
om Anna såväl i miljöteckning som person- och
naturskildring, så gäller min kritik inte bara sådana petitesser
som den just nämnda. Man kan tycka att till exempel
hela det näst sista kapitlet är löst påhängt. Den flacka,
nevrotiska moderna verkligheten förs in till Anna på ön i
form av en sjukvårdspolitiker. Han blir föga mer än en
karikatyr vars närvaro tycks motiverad av att Anna ska fa
hålla i och för sig kloka och sammanfattande tal om sig
och sitt liv och framstå i kontrast mot honom. (Håll för
kapitlet och hennes porträtt tätnar igen!)
Vid ett tillfälle far man lust att gå i direkt polemi med
Ulla-Lena Lundberg — för det ska väl inte vara målare
Staffans reflexion? ”De riktiga berätterskorna var inga
unga bleksiktiga Scheherazade, de var fyllda till
bräddarna av medelålderns erfarenhet och information,
hämningslösa nyhetsspridare, lagrare av ett brokigt förråd av
detaljer skenbart oordnade men överväldigande i
tillgänglighet och konkretion.”
Om man föredrar en bleksiktig Scheherazade framför
en blank skinande medelålders matrona kan ju få vara
vars och ens ensak - för att inte tala om om man föredrar
bägge! Men om Lundbergs brasklapp ska tolkas så att
”fantasikonst” ställs mot ”verklighetskonst” eller något
sådant, så tycks mig denna brasklapp vila på lösan sand.
Inom konsten är det konsten som räknas, inte
livserfarenhet och information, inte kön eller ras, inte goda åsikter,
god vilja, gott rykte och andra förmögenheter.
Jag tror faktiskt att romanfiguren Anna känner till den
saken. Och då är det något av en paradox att porträttet
av henne och hennes stränga sanningslidelse ska rämna
på just den punkten.
Lars Nygren
En hjältesaga
JAN MYRDAL En annan värld. Roman.
Norstedts 1984.
Fadern som i kretsen av de sina, söker att förnedra och
förödmjuka sonen. Modern, som gett sig själv en
halvtimme om dagen för att leka med sina barn, hon som
iakttar och antecknar sonens lekar. Och Sonen som drar
sig undan, bygger upp sina skyddsmurar och gör sig
oåtkomlig, suverän. Det är en egentligen plågsam och
upprörande historia Jan Myrdal berättar i först Barndom och
nu En annan värld. Berättelser om barnets utsatthet,
utlämnat åt vuxenvärldens manipulationer, och dess
försvar i läsning, i lekar, i övergivandet av föräldrarna.
Den andra världen — det är nu elvaåringens, den nya
världen — Amerika. Det är pojkdrömmens förverkligande,
en resa över Atlanten ombord på M/S Kungsholm. Det
är en resa som för elvaåringen till New York, till
sagosko-gen av skyskrapor, men läsaren till den vuxne Jan
Myrdal. För detta handlar ju inte om en barndom vilken som
helst, utan om hur Barnet förvandlades till Jan Myrdal.
Därmed är berättelsens villkor redan på förhand givna.
Det är som om Myrdal skrev inte för att utreda och finna
på nytt, utan med facit i hand, för att kontrollera att det
stämmer. Berättandets form skapar en sammanhängande
historia, lojal mot den vuxne som nu är.
En annan värld formar sig på sätt och vis till en sorts
hjältesaga; det ensamma barnet i kamp mot mörka
spöken. Just ensamheten är slående - så tydlig att Myrdal
själv stannar upp inför den:
Då förvånade detta mig inte; så var det ju. Nu fyrtiofem år
senare undrar jag dock. Men jag iakttar den elvaårige pojke
som vandrar genom båten och som går längs däcken och som
ligger på lädersoffan i biblioteket och läser på för att hinna
igenom Tusen och en natt och jag tror jag förstår vad denna
folktomhet kring honom innebär. På denna resa byter han
liv.
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
