Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ny utländsk litteratur - Frankrike - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några snabba drag, skarpare än vad de invecklade
meningarna i förstone låter ana. Som barn har berättaren
bott intill det italienska konsulatet och drömt om den rika
sagovärld som måtte breda ut sig bakom dess murar samt
lyssnat till en röst som kallade på någon liten flicka han
aldrig sett. Har han, som säger sig ha lyckats i livet, nu
kommit innanför murarna? Knappast.
Jacques Almira Terrass Hotel (Gallimard). Jacques
Al-mira väckte en hel del uppmärksamhet med sin första
roman Le Voyage å Naucratis, som erhöll Prix Médicis 1975.
Sedan dess har han givit ut ytterligare en roman och en
novellsamling. Det är något i stämningen och i den
nästan alltför omsorgsfullt skrivna prosan som påminner om
Rinaldi, men här finns inte de långa meningarna som
famlar efter minnena och inte heller de skarpa porträtten
av personer av alla sociala kategorier. Berättaren är en
ung författare, som blivit av med sin resväska på flyget
och därmed också förlorat manuskriptet till den roman
han arbetar på. Tillsammans med en betydligt äldre
kvinna, Lina, har han hamnat på ett hotell i tropikerna,
vid foten av en vulkan som hotar att begrava dem alla,
medan orkestrarna spelar och champagnekorkarna
smäller. Lina är egentligen mor till hans stora kärlek i livet,
den unge fotografen Hans, som omkommit i en bilolycka.
Det är kring Hans berättarens tankar hela tiden kretsar
och slutligen får vi veta att Hans mor, berättarens
älskarinna, förmodligen också anat det band som förenat de
båda unga männen — ett som synes invecklat nät av
känslor binder dem alla samman.
Pascal Quignard Les tablettes de buis d’Aproneia Avitia
(Gallimard). Författaren låtsas göra en kritisk utgåva av den
dagbok — eller den samling av anteckningar — som
efterlämnats av en romersk patricierdam vid slutet av
300-ta-let. Efter en ganska lång inledning som berättar vad man
har kunnat ta reda på om Aproneia Avitias sysslolösa och
tämligen ointressanta liv, följer så en serie anteckningar
av olika art och olika längd. Ömsom är det bara en
anteckning om en hyra som har betalats eller någonting
som bör inköpas, ömsom är det hela små scener, med
repliker fallda av den ene eller den andre. Detta vardagliga,
sensuella, föga dramatiska liv utspelas vid en tidpunkt då
det romerska riket undan för undan upplöses och
försvinner, då de kristna blir allt mäktigare och då goterna tre
gånger stormar den eviga staden. Av Roms undergång
märker Apronius Avitia uppenbarligen inte det minsta,
eller också anser hon händelserna så ointressanta att hon
inte antecknar dem. Det vilar en sorts kvardröjande
behag över dessa ofta uddlösa anteckningar, som tycks röra
sig vid gränsen av något — kanske en sorts stoisk filosofi —
och som får sitt sällsamma skimmer av att läsaren vet att
de är gjorda i skuggan av en katastrof. Men katastrofen
är omärklig, trollas bort av vardagen, kanske är den en
katastrof enbart retrospektivt, i våra ögon? Givetvis
tänker vi på vad som en dag kommer att kunna sägas om vår
tid. - Pascal Quignard har bara ett par berättelser men
ett ganska stort antal diktsamlingar bakom sig och har
skrivit om Antikens litteraturer samt om
1500-talsskalden Maurice Scève.
Jeanne Champion Suzanne Valadon ou la recherce de la vérité
(Presses de la Renaissance). Suzanne Valadon är mera
känd som Utrillos mor, men var förmodligen en större
konstnär än han: hon gjorde hårda, brutala teckningar,
men med kraft och säkerhet. Hon var ”oäkting” och kom
som barn med sin mor, som var tvätterska, till Paris, där
hon upplevde en fattig men fri barndom på Montmartres
sluttningar, ända tills hon blev en ytterst frigjord ung
kvinna, som umgicks i konstnärskretsarna och som stod
modell åt Puvis de Chavannes, och slutligen själv började
måla och teckna. Vem var far till hennes son Maurice?
Den glade vissångaren Boissy eller spanjoren Miguel
Utrillo y Molins? Ingen vet, inte ens Suzanne, som
därefter lärde känna Toulouse-Lautrec, Satie, m fl och
beskyddades av Degas. Jeanne Champion, ypperlig
romanförfattarinna, har med hetsigt temperament skrivit en
”romantiserad” biografi över denna märkliga, obändiga
konstnärinna.
C. G. Bjuström
Tyskland
Günter de Bruyn Neue Herrlichkeit (Fischer). Günter de
Bruyn, född 1926, är verksam i DDR men har också haft
framgång i Förbundsrepubliken med de fem böcker av
honom som utkommit där. Särskilt lovordad har hans
nya roman blivit. En grupp unga människor blir genom
ett plötsligt snöfall helt avskurna från omvärlden. I
denna hermetiskt slutna situation bryter konflikter fram,
sätts den enskilde på prov. I centrum står
kärlekshistorien mellan en funktionärsson och en flicka, som i
egenskap av ”säkerhetsrisk” kommer i vägen för hans karriär.
Under påtryckning av sin inflytelserika far väljer den
unge mannen anpassningens väg.
Christine Brückner Wenn du geredet hättest, Desdemona
(Hoffman & Campe). Tidigare känd för sina
underhållningsromaner har författaren haft stor framgång med
denna samling av kända kvinnors fiktiva tal. Så till
exem
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
